Konstvetare kritiserar nolltolerans mot graffiti

På bilden : Jacob Kimvall Fotograf: Erika Marthins

Nolltolerans mot graffiti skapar ett otryggt samhälle – och går på tvärs mot vad dess förespråkare eftersträvar. Det skriver konstvetaren Jacob Kimvall i en ny bok.

Graffiti är fortfarande en kontroversiell uttrycksform. Inte minst i Stockholm där staden sedan många år har en nolltoleranspolicy mot graffiti. Så fort graffiti målas på stadens egendom ska den tas bort och Stockholms stad har även en policy som gör det mycket svårt att ställa ut graffitikonst i stadens lokaler.

Så länge policyn med nolltolerans funnits har debattens vågor gått höga. Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap vid Stockholms universitet, ger nu nytt bränsle till debatten. I dagarna kommer han ut med debattboken Noll tolerans – Kampen mot graffiti på Verbal förlag. Boken är en analys av den graffitipolitik som förts i Stockholm mellan 1995 och 2011. I boken beskriver han hur svartmålningen av graffiti som en inkörsport till drogmissbruk och kriminalitet omöjliggör ett mångskiftande förhållningssätt. Enligt honom skapar nolltoleransen just vad dess företrädare säger sig vilja motverka – ett otryggt samhälle.

Bok baserad på forskning

Boken har flera kopplingar till Jacob Kimvalls forskning. Boken bygger på en föreläsning han höll på Humboldt-universitetet i Berlin. Ett kapitel i hans kommande avhandling om gatukonst ska också behandla den skandinaviska nolltoleransen mot graffiti.

- Jag utnyttjar både kunskap och analysverktyg jag tillägnat mig på universitetet. Men i boken tar mig friheten att vara en aning mer spekulerande och personlig än jag är i forskningen. Jag ser det som en kritisk analys av nolltoleransen mot graffiti som ligger i ett gränsland mellan essä, forskning och debattbok.

Policy på svag grund

Det viktigaste Jacob Kimvall tror boken kan tillföra debatten är att nolltoleransen vilar på en mycket svag saklig grund.

- I boken tar jag upp ofta upprepade påståenden och försöker att både granska dem och sätta dem i ett bredare sammanhang för att på så sätt få syn på saker som annars inte är tydliga. Till exempel så blev banden mellan banden mellan kommersiella aktörer och myndigheter tydliga, och nolltoleransen framstår i mycket som ett resultat av avregleringen av den offentliga ekonomin.

Varför ska man läsa boken?

– När jag undervisat har jag märkt att det funnits ett behov för en sådan här bok. Frågorna är många, och osäkerheten stor vad som faktiskt gäller. Inte minst tänker jag mig att kulturarbetare som är intresserade av att jobba med gatukonst och liknande uttryck kommer att få hjälp att reda ut en del frågetecken. Men det viktigaste är egentligen att man har ett allmänt samhällsintresse. Jag tycker att nolltoleransen blir ett fascinerande exempel där flera viktiga samhällsprocesser sammanfaller och på så sätt blir synliga.

Jacob Kimvall anser att nolltoleranspolicyn är problematisk och säger att det intrycket stärkts i hans analys.

- Nolltoleransen saknar inte poänger i sina detaljer, men systematiken och ett anspråk på överhöghet gör att perspektiven blir alltför begränsade. För medborgarnas skull så tycker jag att den bör ersättas av ett mer mångfacetterat förhållningssätt.

Om Jacob Kimvall
Jacob Kimvalls avhandlingsarbete behandlar gatukonst och graffiti ur ett historiografiskt och medieteoretiskt perspektiv och berör bland annat graffitin på Berlinmuren och hiphopkulturen som en del av det kalla krigets kulturella utbyte och konfrontation. Han är redaktör för Atlasakademin, ett artikelforum för visuell gatukultur, och en av grundarna av den internationella graffititidskriften UP (Underground Productions). Jacob Kimvall är även konstkritiker och kursansvarig lärare i bildteori för diplomutbildningen i grafisk form vid Berghs School of Communications.