Stora och ökande metanutsläpp från sjöar

De flesta av världens många sjöar ligger i klimatkänsliga områden på nordliga breddgrader. En ny studie från Stockholms universitet, i samarbete med forskare i Linköping och USA, visar att dessa vatten släpper ifrån sig stora och betydande mängder metan, en effektivare växthusgas än koldioxid.

Mängden metan ökar i atmosfären, samtidigt som kunskapen om utsläppskällorna är bristfällig. Speciellt gäller detta sjöar och mindre vattenansamlingar i norr. Detta kan dock förändras med en ny studie som publicerats i tidskriften Nature Geoscience. Genom att sammanställa tidigare rapporterade mätningar som gjorts vid totalt 733 nordliga vatten – från små bäverdammar till stora sjöar som bildats av upptinande permafrost eller av den senaste inlandsisen – har nu forskare möjlighet att beräkna utsläppen mer exakt över stora områden.

– Sjöar bör tas på allvar gällande metan. De är betydande samtida utsläppskällor eftersom de täcker stora delar av landskapet. Dessa vatten kommer dessutom antagligen släppa ut ännu mer metan i framtiden, säger Martin Wik, doktorand vid Institutionen för geologiska vetenskaper och Bolin Centre for Climate Research, Stockholms universitet, som lett studien.

Med varmare klimat, speciellt i norr, är det sannolikt att längre isfria perioder i kombination med upptinande permafrost kommer att underblåsa metanutsläpp från sjöar och potentiellt öka dessa med 20–50 procent innan århundradets slut. En sådan förändring bidrar sannolikt till ökad global uppvärmning, vilket i sin tur leder till ännu större utsläpp.

– Detta innebär att en minskning av uppvärmningen skapad av människor blir ännu mera angelägen, för att minimera återkopplingen till naturliga utsläpp av växthusgaser. Varje reducering av utsläpp från fossila bränslen kan ses som en dubbel seger, säger David Bastviken, professor vid Tema Miljöförändring, Linköpings universitet.

Om studien:
Climate-sensitive northern lakes and ponds are critical components of methane release, publicerad i tidskriften Nature Geoscience.

Studien är en gemensam insats från medlemmar i nätverket Permafrost Carbon Network: Martin Wik, Ruth Varner (docent, University of New Hampshire), David Bastviken, Katey Walter Anthony (docent, University of Alaska Fairbanks) och Sally MacIntyre (professor, University of California, Santa Barbara). Studien är finansierad av amerikanska National Science Foundation och svenska Vetenskapsrådet.

För ytterligare information:
Martin Wik, Institutionen för geologiska vetenskaper och Bolin Centre for Climate Research, Stockholms universitet. E-post: martin.wik@geo.su.se, tfn: 073-501 80 64