Bäst att bränna plasten och utvinna energi

Vi har tagit upp plastfrågan många gånger på Svebiobloggen, och det är en stor och angelägen global miljöfråga. Men de svar som ges i debatten är ofta både ofullständiga och orealistiska. Det finns en övertro på vad som går att åstadkomma med förbud och genom återvinning och samtidigt en undervärdering av att förbränna och på sätt oskadliggöra plast samtidigt som man tar vara på energin. Detta gäller i den svenska plastdebatten och i än högre grad i den globala.

Huffington Post, en amerikansk redaktion som producerar artiklar för ett stort antal tidningar runt om i USA, hade för ett par dagar sedan en artikel om plastavfall i Indonesien under rubriken ”How a Picturesque Fishing Town Became Smothered in Trash”. Reportern har besökt en stad på östra Java som heter Muncar. Den traditionella näringen är fiske och på Tripadvisor visas de färgglada fiskebåtarna i hamnen. En riktig idyll för turister – eller?

Bilderna i Huffington Posts artikel ger en motsatt bild av en ort nedsmutsad av plast. Stränderna längs floderna och kusten är fullständigt täckta av ett tjockt lager av plastavfall, en sörja av mögliga blöjor, sladdriga högar av plastpåsar, alla tänkbara plastflaskor, gamla skor, plastleksaker och annat. Allt hopklumpat i högar längs stränderna. På vissa ställen är plastlagren metertjocka. Vid ebb är mycket stora ytor med plast frilagda, och vid högvattenståndet bildas en tjock sträng av plastsörja.

För några årtionden sedan var det här säkert den idyllisk plats med vackra stränder där de färgglada fiskebåtarna låg uppdragna, så som det framställs i turistbroschyrerna. Nu ligger båtarna omgivna av plastskräp.

Varför har det blivit så här i Muncar?

Inte beror det på att vi i Europa använder plastgafflar och sugrör av plast när vi tar en snabblunch.

Orsaken är att Indonesien, som så många andra utvecklingsländer, saknar en fungerande avfallshantering samtidigt som inkomsterna ökat snabbt, med åtföljande konsumtionsökning. Folk uppströms längs de åar som mynnar i Muncar gör sig av med sitt avfall genom att slänga det i ån. Så har man kanske gjort i alla tider, men det hade nog ingen större betydelse när det handlade om nedbrytbart bråte.

Stora mängder av den plast som förs med floderna i Asien hamnar i Stilla Havet och Indiska Oceanen. Plasten spolas upp på stränderna på alla öar, även de mest avlägsna och folktomma. Plasten hamnar också i magarna på olika djurarter. På senare tid har det kommit flera larm om döda valar, där man hittar stora mängder plast i deras magar.

Miljöreportern som skrivit artikeln för Huffington Post, John Vidal, ägnar en mycket stor del av den långa artikeln åt att beskriva olika projekt för att återvinna plast i Indonesien. Det är olika vällovliga initiativ för att ta vara på plastavfallet. Det är ofta ett smutsigt arbete där det verkar vara osäkert hur plasten kommer till nytta som nya produkter. Kina stängde för en tid sedan sina gränser för import av plastavfall. Följden har blivit att Indonesien förutom sitt eget plastavfall också få ta emot allt mer plast- och pappersavfall från Europa och USA. Avfall är en handelsvara, där rika länder betalar för att bli av med sina problem. Indonesiens egna avfallsmängder beräknas samtidigt öka med 76 procent under de närmaste tio åren.

Varför blir det avfall för export från Europa och USA? Och varför ansamlas det så mycket avfall på Indonesiens stränder? En bakomliggande förklaring är motståndet mot avfallsförbränning. Här har diverse miljöorganisationer en stor skuld.

I artikeln från Huffington Post nämns i förbigående att storstaden Surabaja väster om Muncar 2030 hoppas ha en förbränningsanläggning som ska ge 10 MW el, och att staden då också vill producera biogas från avfall. Att ta vara på energin i avfallet borde vara en huvudpunkt i artikeln, men det är en bisak.

Håkan Wirtén från Världsnaturfonden WWF och Johanna Ragnartz från Håll Sverige rent hade den 31 mars en helsida på DN Debatt under rubriken ”Dags för Sverige att stoppa globala invasionen av plast”. De presenterar en rad skrämmande siffror om de globala plastföroreningarna. Fram till 2015 har det uppkommit 6 300 miljoner ton plastavfall i världen och 79 procent av detta avfall finns idag endera som skräp i naturen (varav uppskattningsvis 150 miljoner ton i haven) eller begravt i deponier.

Wirtén och Ragnartz riktar åtta uppmaningar till regeringen när det gäller åtgärder för att lösa plastkrisen. Ett av förslagen är att man till 2030 ska ha 100-procentig återvinning och återanvändning av plastavfallet. Inget sägs i artikeln om förbränning och energiutvinning (el och värme). Inget sägs heller om att gå från fossil plast till förnybar bioplast.

Ytterligare ett exempel på oviljan att energiåtervinna plasten:

I EU pågår ett arbete med att utforma ett regelverk för hållbara investeringar. Man håller på att utforma en ”taxonomi” som stöd för detta. Det handlar om att beskriva olika typer av verksamheter som kan betraktas som hållbara. Alla är inte överens om vad som ska vara med och vad som ska exkluderas. När det gäller avfall jämställer man i texterna förbränning (incineration) med deponering. Bägge ska undvikas. En ekonomisk aktivitet ska betraktas som miljöskadlig om den leder till ”påtaglig ökning av uppkomsten av avfall, förbränning av avfall eller deponering av avfall”.

Om man lyckas samla in en stor del av de 150 miljoner ton plast som nu flyter omkring i världshaven eller ansamlats längs stränderna – är det då en miljöskadlig verksamhet att bränna och utvinna energin? Tycker någon på allvar att vi ska engagera människor att sortera detta plastavfall, där vi inte vet något om innehållet av olika föroreningar?

Vad är då lösningen på plastavfallsfrågan?

En del är säkert att minska tillförseln av onödig plast – i vetskap att det också finns mycket bra plastanvändning. För vissa klart definierade produkter funkar också återvinning, när man har full koll på innehållet.

Men för huvuddelen, och särskilt för gamla och blandade plastsopor, måste det bästa vara att förbränna i anläggningar som ger el, värme och kyla. Med höggradig rening ser man till att det inte kommer ut några luftföroreningar, och man måste ta hand om askan på ett säkert sätt. Man måste också och framför allt ordna avfallshanteringen. När indonesierna blir mer välbeställda måste man ställa krav på att de inte slänger sina sopor rätt ut i naturen. Håll Indonesien rent är en lika bra slogan som Håll Sverige rent.

Vi vet i Sverige hur man gör. Andra kan följa efter. Och EU måste betrakta ”waste-to-energy” som en miljövänlig del av ett modern samhälle och detta bör tydligt framgå av taxonomin för hållbara investeringar.

/Kjell Andersson