När kommer Mälaren att bli en havsvik?

Den kommande havsnivåhöjningen, som är en av de mest påtagliga effekterna av den globala uppvärmningen, kan vara kraftigt underskattad. Under de senaste veckorna har det kommit ett par forskningsrapporter som pekar på det. Den ena handlar om avsmältningen på Grönland. Den andra om temperaturhöjningen i haven.

Om höjningen kommer snabbare drabbar det i första hand de mest utsatta länderna, örikena i Stilla Havet, Bangladesh och andra låglänta havsnära länder. Men konsekvensen blir påtaglig också i Sverige.

Frågan är: när blir Mälaren en havsvik, som på vikingatiden, och hur påverkas Skånes kuster?

Den första forskningsartikeln publicerades i den ansedda vetenskapstidskriften Science och handlar om uppvärmningen av haven. Den stigande globala medeltemperaturen leder till att havsvattnets medeltemperatur ökar. Hela 93 procent av den ökade energin i uppvärmningen tas upp av haven, som ju täcker 70 procent av jordens yta. De allt varmare haven ger ökad energi åt orkaner och andra oväder, ökad avdunstning och därmed ökad nederbörd. Resultaten kan bli förödande – ökade orkanvindar, översvämningar osv. En annan direkt effekt av den ökade medeltemperaturen i haven är att havens volym ökar, eftersom varmare vatten har större volym än kallare vatten.

Den här effekten, värmeexpansionen, ingår som en viktig komponent när man beräknar den förväntade höjningen av havsytan. Den nya forskningen visar att havens värmeexpansion sannolikt blir större än man tidigare räknat med. Det kan handla om 3 decimeter under detta århundrade om utsläppen fortsätter att öka som hittills.

Ett av skälen till att man nu har ett mycket bättre grepp om havens uppvärmning är att man placerat ut ett nät av 4 000 mätbojar (Argo-projektet) jorden runt. Deras mätvärden visar att havstemperaturen stiger år för år, och att 2018 var det hittills varmaste året för haven.

Den andra forskningsrapporten dök några dagar senare upp i Proceedings of the National Academy of Sciences och handlar om avsmältningen av isen på Grönland, med en professor vid Ohio State University som huvudförfattare. Budskapet är att avsmältningen går snabbare än man tidigare trott, framför allt på den sydvästra delen av Grönland. Totalt har det i genomsnitt skett en avsmältning av 280 miljarder ton is på Grönland varje år under perioden 2002 – 2016. Det ger en höjning av havsytan med 0,03 tum per år (man blir galen på amerikanska forskare och media som envisas med sitt medeltida måttsystem). Det låter inte mycket – bara 7,5 centimeter på ett århundrade. Men avsmältningen accelererar. Den var fyra gånger snabbare 2013 än 2003.

Den största ismassan finns på Antarktis. En annan forskningsstudie visade för en tid sedan att avsmältningen ökat också där. Den siffra som angavs var att det netto smälter 219 miljarder ton is på Antarktis, och att trenden ger 25 cm global havshöjning från Antarktis 2070.

Den hittillsvarande ”sanningen” från IPCC har varit att höjningen av havsytan hittills varit cirka 2 dm jämfört med förindustriell tid, och en sannolik höjning med ytterligare 3 – 4 dm under detta århundrade. Om man summerar den nya forskningen tyder mycket på att man istället måste lägga på 6 dm, dvs en total höjning med åtta decimeter, eller en knapp decimeter per årtionde. Detta givet att utsläppen från fossil förbränning fortsätter att öka som hittills. Forskarna kan förstås ha fel – i bägge riktningar. Och man bör utgå från den övre siffran i osäkerhetsintervallet. Och då kan det handla om ytterligare några decimeter.

Men låt oss utgå från en decimeter per årtionde, en centimeter om året, som en trolig utveckling. Mälaren ligger 0,7 meter över havet. Det tar alltså 70 år innan Mälaren blir en havsvik. Ungefär när de barn som idag föds blir pensionärer.

Men, nu kan någon invända vi har landhöjning i Sverige. Det är sant. Den är cirka 4 mm om året i Stockholm, men hela 9 mm längs Västerbottenskusten. Det räcker för att hålla havet ute från Mälaren under detta århundrade, och gör att havsnivåhöjningen nästan helt kompenseras av landhöjningen längs kusten i norr.

Det är naturligtvis ingen katastrof för Sverige om Mälaren åter skulle bli en djup havsvik, som på vikingatiden, även om det skapar problem för jordbruket runt sjön. Problemen blir avsevärt mycket större för de människor som bor på tusentals låglänta öar runtom i världen. Hela länder ligger bara någon eller ett par meter över havsytan. Miami och New Orleans är ett par exempel på miljonstäder som ligger i riskzonen, liksom låglänta folkrika områden som Bangladesh, Vietnam och Kinas kustområden.

I Sverige blir nog de allvarligaste effekterna längs Skånes kust. Där finns ingen landhöjning att tala om, och stranderosionen är redan ett stort problem.

Två saker ska man lägga märke till:

• De nu framlagda forskningsresultaten handlar om uppmätta förändringar. Det är alltså direkt mätbara effekter, sådant som händer här och nu. Fakta som inte kan förnekas.
• Trenderna är entydiga och man kan se en accelererande utveckling, där effekterna förstärks år för år.

Den stora frågan gäller osäkerheten i bedömningarna. I IPCC:s rapport inför klimatmötet i Katowice i höstas, där man bedömde effekterna dels av att klara ett 2-gradersmål, dels ett 1,5-gradersmål, angav man att det förra skulle ge en höjning av havsytan med 30 – 93 cm fram till 2100, medan det senare skulle minska höjningen till 26 – 77 cm. Trenden i utsläppen och de åtgärder som hittills redovisats för att begränsa utsläppen gör att vi hamnar långt över ett 2-gradersmål, så intervallen underskattar det som sannolikt kommer att ske, om vi inte agerar snabbt.

Osäkerheten är alltså stor. IPCC skrev också att det finns en osäkerhet om hur stabila ismassorna på Grönland och Antarktis är vid en större temperaturökning. En total avsmältning av isen på Grönland ger 7 meters havsnivåhöjning. I sämsta fall kan instabiliteten leda till flera meters havsnivåhöjning. Och då blir Mälaren en havsvik redan om några årtionden.

/Kjell Andersson