Cowboys och träd

Klockan 5 på morgonen vaknade jag av Pettsons tupp Jussi som måste ha emigrerat till Nicaragua. Han fick snart sällskap av gnällande hundar, skällande hundar, sophämtare, flåshurtiga kyrkklockemelodier och fågelkvitter på djungelintensiv nivå. Det visade sig att jag och Eleonor hade fått rummet med fönstret ut mot gatan med endast ett flor-tunt fönster som skydd. Dagen har börjat. Därmed basta!

Efter en kalldusch med livet som insats (hemmagjorda elkopplingar i duschen) och en förvirrade frukost i kitschtavernan (evig väntan och språkförbistringar) så begav vi oss iväg mot dagens utflyktsmål: Project Plan Vivo. Med oss under besöket är filmaren Stefán från Visual Effects som spelar in en dokumentär för Arvid Nordqvists räkning. Bussresan visade sig bli skumpig åktur som närmast kan liknas vid en tvåtimmars genomkörning i en massagestol där branta och gropiga grusvägar utmanade bussmotorn till bristningsgränsen. Vi färdades genom ett område som tack vare sin rika tillgång till täljsten (soap stone) gjort sig kända för att producera och sälja stenskulpturer föreställande feta kvinnor.

Här ute finns det också gott om cowboys som driver boskap från hästryggen eller vad de håller på med. De glider mest runt och ser hårda och coola ut. Resan blev än mer dramatisk när vi nästan framme vid planteringen fick punktering med en smäll och tvingades lifta med en jeep. 10 pers bak på en jeep pickup hade inte varit helt ok i Sverige men här verkar det vara mer regel än undantag. Bussarna som kör till och från SJDL är packade med folk. Till och med på taket. Så även de flesta bilar. Förutom att det lossnade lite saker från jeepen gick strapatsen bra.

Väl framme i San Juan de Limay möttes vi av en tryckande hetta och kanadensiske Khalil som jobbar för organisationen Taking Root vars uppgift är att arbeta långsiktigt över flera år med bönderna i regionen genom att få dem dels att inse att de långsiktigt vinner på att odla skog och dels att de tjänar på det kortsiktigt genom den finansiella support de får genom klimatkompensationsbidrag från framförallt Arvid Nordqvist. Det som är avgörande för projektets framgång, berättar Khalil, är att vinna böndernas förtroende. Många biståndsprojekt jobbar så kortsiktigt och slår därmed undan benen på egen entreprenörsanda snarare än att pusha den.

Här jobbar man med hela kedjan från att så frön och producera plant till att på sikt avverka träd på ett miljövänligt sätt för att skapa en skogsnäring som bönderna kan se en nytta i både ekonomiskt och ur ett miljöperspektiv. Vi fick prata med en gammal man som stod och grävde fram plantjord. Khalil berättade att han var ansvarig för detta plantageområde. Mannen berättade om sina uppgifter och om sin glädje och stolthet att hjälpa till att åter göra Nicaragua grönt och lite mer som det varit när han var pojke. Det var fascinerande att se småskaligheten och det jordnära arbetet. Allting görs för hand. Engagemanget och framtidstron som projektet uppenbarligen skapar. Det är anmärkningsvärt att det inte är fler företag som jobbar med detta. Arvid Nordqvist känns som lite av en föregångare. Bland svenska företag är det väl närmast bara Max jag kan komma på som också klimatkompenserar.

Det blev en lång återresa med hjärtat i halsgropen när vår stackars lilla buss tvingades till fler utmaningar längs branta grusvägar. Kors i taket så tog vi oss faktiskt hela vägen till Matagulpa utan större missöden. Men pang så fort vi kommit in i receptionen så smällde ett till eller eventuellt samma däck på bussen. Bara tur att det höll hela vägen under de 4-5 timmar då vi åkte i mörker längs ojämna vägar och branta backar. Det hade inte varit så muntert att bli stående nånstans i mörkret utan extradäck. Hoppas vi har en buss imorgon när vi ska till kaffeplantagen La Cumplida.

Buenas noches Nicaragua!