Matchningsanställningar kräver anpassade ersättningsmodeller

Det är glädjande att regeringens utredare Anders Lago identifierat bemanning som central mekanism för att förena arbetssökande med arbetsgivare i behov av arbetskraft. Detta är ett välkommet erkännande, men min erfarenhet från bemanningsbranschen väcker viktiga frågor som måste besvaras för att uppnå bästa möjliga resultat.

Anders Lago har i sin debattartikel (SvD 13/3) en utförlig beskrivning av lösningen på landets höga arbetslöshet. Denna lösning är klart i linje med definitionen på bemanning. Följande framgångssiffror är möjliga eftersom matchning är bemanningsbranschens paradgren: Bemanningsbranschen satte under förra året mer än 170 000 personer i arbete via uthyrning, omställning och rekrytering. 97 procent av de bemanningsanställda i Sverige har kollektivavtal. I åldersgruppen 16-24 anställer bemanningsbranschen nästan tre gånger fler än arbetsmarkanden totalt, och andelen personer födda utanför EU är 66 procent högre än på den totala arbetsmarknaden. Bemanning till gängse marknadspris funkar alltså redan bra för de som är inne på arbetsmarknaden.

För ett fungerande uppdrag från regeringen måste man se sanningen i vitögat och ta höjd för att långtidsarbetslösa står i en annan situation. Detta har Lagos sund insikt om. För ett kraftfullt genomförande måste det finnas en anpassad ersättningsmodell med många parametrar beaktade. Då utredningen ännu inte publicerats har vi inte tillgång till alla detaljer, men baserat på tidigare erfarenheter vill vi lyfta följande:

• Vad räknas som resultat? Det går inte att bara som i tidigare insatser mäta tillsvidareanställning på heltid som resultat.
• Hur ställer sig facken till förslaget? Arbetsmarknadens svenska modell vilar på dess kollektivavtalstecknande parter. Det kan komma att krävas en översyn av existerande avtal, kanske kan det bli aktuellt med yrkesintroduktionsavtal och integrationsavtal.
• Anställningsformerna måste redas ut. Tiden en individ behöver för att fungera på arbetsmarknaden kan variera från individ till individ. Ska utbildning, kompetensutveckling och anpassning mot behov på arbetsmarknaden ske genom Arbetsförmedlingens upphandlade utbildningar? Finns det medel avsatta till detta och kommer AF att lyssna på leverantörens rekommendation?
• Vem står för kostnaderna när en person är uthyrd till kund med handledning, antingen av leverantören och/eller av inhyrande kund?

Det riktiga är att skapa jobb och inte lappa och laga med arbetsmarknadsinsatser. Men utan väl genomtänkta och anpassade betalningsmodeller och verktyg för genomförandet riskerar ett i grunden lysande incitament att komma att arkiveras som misslyckat.