Sverige lämnar restaureringsutkast – blir naturen bättre?

Sverige har lämnat sitt första utkast till nationell restaureringsplan till EU-kommissionen. Planen innehåller 39 åtgärdspaket som pekar ut riktningen för Sveriges arbete med EU:s naturrestaureringsförordning. Anneli Alersjö, vd för Calluna, välkomnar att arbetet nu konkretiseras – men pekar samtidigt på nästa stora fråga: Hur säkerställer vi att insatserna leder till verklig återhämtning av naturen?

– Det här är ett viktigt steg. Men en restaureringsplan skapar förstås inte restaurerad natur i sig. Nu behöver vi gå från mål och åtgärdspaket till genomförande – och framför allt till faktisk ekologisk effekt, konstaterar Anneli Alersjö.

EU:s naturrestaureringsförordning innebär omfattande åtaganden. Senast 2030 ska restaureringsåtgärder genomförts på minst 30 procent av berörda livsmiljötyper som inte bedöms vara i gott tillstånd, därefter 60 procent 2040 och 90 procent 2050.

I regeringens utkast samlas arbetet i 39 åtgärdspaket som bland annat berör skog, våtmarker och urbana miljöer. Planutkastet konstaterar samtidigt att dagens beslutade och planerade insatser inte bedöms vara tillräckliga för att nå målen.

Vi behöver mäta återhämtning – inte bara genomförda åtgärder

– Att en restaureringsåtgärd har genomförts betyder inte automatiskt att naturen har återhämtat sig. Vi behöver veta om livsmiljöernas tillstånd förbättras, om arternas livsmiljöer stärks, om populationerna utvecklas i rätt riktning och om ekosystemens funktion förbättras. I slutändan är det den ekologiska effekten som är det viktiga, säger Anneli.

Det ställer stora krav på kunskap om både utgångsläget och utvecklingen över tid. Utkastet pekar också på behovet av bättre kunskapsunderlag.

2030 är mindre än fyra år bort

EU-kommissionen ska nu lämna synpunkter. Den slutliga planen ska sedan lämnas senast den 1 september 2027.

– Sverige har stor ekologisk kompetens inom naturvård, forskning, myndigheter, konsultbranschen och näringslivet. Nu behöver vi använda den kunskapen smart, kombinera den med nya metoder och skapa förutsättningar för fler aktörer att bidra.

För Anneli Alersjö handlar framgång därför inte bara om hur många restaureringsåtgärder som genomförs.

– Vi ska självklart kunna redovisa vad vi har gjort. Men den verkligt viktiga frågan 2030 är: Har naturen börjat må bättre? Det är där jag tycker att vi ska lägga ribban.

***

Fördjupning: teknik, näringsliv och finansiering i restaureringsarbetet

Ny teknik kan ge oss bättre kunskap om naturens utveckling

När restaureringsarbetet växer behöver också metoderna för kartläggning och uppföljning utvecklas. I planutkastet lyfts bland annat fjärranalys och miljö-DNA som metoder som kan bidra till en tillförlitlig och kostnadseffektiv övervakning. Samtidigt skapar utvecklingen inom exempelvis sensorteknik, automatiserad artidentifiering och AI ytterligare möjligheter att samla in och analysera naturdata över större områden och under längre tid.

Men tekniken ersätter inte den ekologiska kompetensen, konstaterar Anneli Alersjö.

– Det intressanta är kombinationen. Tekniken kan hjälpa oss att samla in mer data, oftare och över större områden. Den ekologiska kompetensen behövs för att förstå vad informationen betyder, bedöma naturens tillstånd och avgöra vilka åtgärder som faktiskt gör skillnad.

Det öppnar också för att komplettera traditionella inventeringar med mer kontinuerlig uppföljning.

– Ska vi kunna säga att naturen återhämtar sig behöver vi kunna följa förändringen över tid. Naturrestaureringsförordningen kan därför bli en viktig drivkraft för utvecklingen av hur Sverige samlar in, analyserar och använder naturdata.

Näringslivet behöver vara en del av genomförandet

Regeringens utkast betonar samarbete mellan staten, kommuner, näringsliv, markägare, forskare och miljöorganisationer. Det är avgörande. Stora delar av landskapet påverkas av investeringar och verksamheter inom exempelvis energi, infrastruktur, skogsbruk, industri, gruvor och samhällsbyggnad.

– Vi behöver komma bort från föreställningen att naturrestaurering är något som sker vid sidan av samhällsutvecklingen. En viktig fråga framåt är hur investeringar och markanvändning också kan bidra till att stärka naturvärden och ekologiska funktioner, säger Anneli Alersjö.

Det betyder inte att målkonflikterna försvinner.

– Det kommer att finnas svåra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Just därför är bra kunskapsunderlag så viktiga. Ju bättre vi förstår naturvärden, ekologiska samband och konsekvenserna av olika vägval, desto bättre beslut kan vi fatta.

Fler finansieringsformer kan bidra till restaureringen

I utkastet lyfts behovet av att utveckla finansierings- och ersättningsformer. Där nämns bland annat frivilliga marknadsbaserade lösningar, ekologisk kompensation och möjliga naturkrediter.

Offentlig finansiering bedöms fortsatt utgöra grunden för restaureringsarbetet, men planen pekar också på möjligheten att utveckla kompletterande finansieringsformer.

– Jag tror att vi behöver utveckla modeller där både offentliga och privata investeringar kan bidra till restaurering och där den ekologiska effekten går att följa upp. Ska mer kapital mobiliseras för naturen behöver vi också kunna visa vilken faktisk nytta som investeringarna skapar, säger Anneli Alersjö.

Hon ser detta som en del av en större förändring i näringslivet.

– Naturen har länge främst kommit in i ekonomiska beslut som en begränsning, risk eller kostnad. Nu ser vi en utveckling där biologisk mångfald, ekosystemtjänster och naturkapital får större betydelse i företagens riskbedömningar, investeringar och strategiska beslut. Restaureringsarbetet kan förstärka den utvecklingen.

***