SOLEN, TRUMPETAREN OCH TVÅ SVARTA FÅR

Vad kommer man ihåg från invigningen av en nationalpark på den plats där man själv bor? En värmande höstsol, absolut. Några mer eller mindre väl valda ord från landets miljöminister? Kanske, mest minns man att hon inte ens var född när nationalparken började diskuteras. En trumpetare och två lite odisciplinerade får? Jo, det är lättast att komma ihåg det oväntade.

Nämdös skärgårds nationalpark är Sveriges trettioförsta. Den andra marina nationalparken efter Kosterhavet i norra Bohuslän. Den omfattar en yta av 25 300 hektar i det yttersta havsbandet inom Värmdö kommun. 97% är hav och de återstående tre procenten utgörs av drygt tusen öar, kobbar och skär. Området är obebott, så när som på några fritidsfastigheter och Bullerö, som är entrén till nationalparken. Där finns Naturvårdsverkets personal – antal beroende på säsong.

Den första veckan i september har präglats av olika arrangemang för att berätta om den nya nationalparken för kommunens invånare, för fritidsboende, skolbarn och besökare i Nämdöskärgården. Utställning i kommunhuset i Gustavsberg, aktiviteter på sociala medier och en pubkväll i Nämdö hembygdsgård.

När det är dags för den officiella invigningen fredagen den 5 september har tre hundra gäster samlats på Bullerö, ett etablerat resmål i Stockholms skärgård sedan decennier tillbaka. I centrum Bruno Liljefors gamla jaktstuga, en samlingsplats för 1920-talets svenska kulturelit, nu med en uppdaterad utställning om öns historia och nutid. Skyltning om nationalparkens naturvärden, handikappanpassade vandringsstigar – allt varslar om en förväntad ökning av besökare till den vidsträckta marina nationalparken via den officiella entrén.

En generös sensommarsol lyser över hela arrangemanget. Naturvårdsverkets chef Johan Kuylenstierna hälsar alla välkomna och inleder med att ge begreppet ”tyst minut” en ny innebörd. Han ber oss ta in den speciella tystnad som råder en vindstilla dag i Stockholms yttersta skärgård. Kuylenstierna är mest känd som forskare och miljöexpert – kanske medveten om att denna stillhet är extra dyrbar och alltmer sällsynt i klimatkrisens spår. Medan den värmande solen i september är ett tecken i motsatt riktning. Något som blir vanligare.

Sedan följer samtal och entusiastiska inlägg om nationalparkens unika naturvärden och dess ännu outforskade ekosystem under och över ytan. Musselbankar, klippbottnar, slipade kobbar med en rik variation av alger, mossor och lavar. Gråsäl förstås. Många av öarna har länge varit skyddade för sitt rika fågelliv. Kommunalrådet Carl Kangas fogar in Nämdö skärgårds nationalpark i Värmdö kommuns ”Skärgårdspaket” under rubriken ”hållbar besöksnäring” med förhoppningen att nationalparken också ska bidra till nya positiva möjligheter för den fasta skärgårdsbefolkningen.

Det är när klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari avslutat sitt försiktigt avvägda invigningstal om nationalparken som var påtänkt innan hon själv var påtänkt, som det lite oväntade inträffar. Patrik Skogh, trumpetare, står stillsamt på en klippa bakom talaren och väntar på rätt tillfälle att sätta instrumentet till munnen och blåsa fanfar. Då kliver, helt oombedda, två svarta får och ställer sig stillsamt bredvid honom.

Fanfaren får på det sättet en oväntad effekt – en glad signal, lite triumfatorisk, samtidigt ackompanjerad av två frågetecken. Det är som om de stillsamma fåren ställer varsin fråga. Får ett: Varför kom inte kungen? Får två: Och varför var det ingen från Nämdö som fick ordet? Svaret är väl att talarlistan var lång nog som den var. Det mesta och viktigaste blev ändå sagt av de tillresta invigningsgästerna.

En nationalpark försvinner inte för att den har blivit invigd. Tvärtom. Tids nog kommer säkert både Kungen eller Kronprinsessan på besök och Nämdöborna lär prata om sin nationalpark tills syret tar slut. Rätt eller fel. För mycket regler eller för lite. För många besökare eller för få. Kommunstyrelsens ordförande lär bli citerad för sin optimism. Och Nämdökören fick i alla fall sjunga Evert Taubes klassiker, Här Rosemarie, syns blåa Nämdöfjärden. Den syns visserligen inte från nationalparken, men det är vid den jag bor.

Text: Malcolm Dixelius/DSR