Wow, en marin nationalpark!

Kan man bli annat än glad, när man bor på en ö i Östersjön och får veta att en stor bit av havet alldeles i närheten ska få status som marin nationalpark? Vi var många som blev både förtjusta och överraskade i april 2020, när staten och Värmdö kommun kommit överens om att Nämdö yttre skärgård skulle bli den svenska Östersjökustens första marina nationalpark. Nummer två i landet, efter Kosterhavet i Bohuslän, som invigdes 2007.

Sen den dagen har jag slitits mellan förhoppning, förundran och besvikelse. Vi Nämdöbor var vagt medvetna om att diskussioner förts om vår fina, orörda yttre skärgård ända sedan 80-talet. Men beslutet kom hastigt, utan föregående samråd. Ansvaret ligger hos Naturvårdsverket och Länsstyrelsen. Eftersom den planerade nationalparken är nästan obebodd, betraktades det som onödigt att ta in några närmare synpunkter från bofasta grannar eller fritidsboende. Det var pandemi, vi blev inbjudna till zoommöten, informerade, men inte hörda.

Så starten blev en besvikelse. Men nyfikenheten fanns kvar. Inför inrättandet av nationalparken, måste Värmdö kommun undersöka vilken påverkan nationalparken kan få på Nämdö skärgårds invånare. En grupp av oss for till Kosterhavet för att se hur en marin nationalpark kan se ut. Vi mötte för första gången begreppet ”adaptiv förvaltning”. En nationalpark med uppgift att skydda naturen och samtidigt göra den tillgänglig inom ett accepterat regelverk. Skoterförbud och fem knops hastighetsbegränsning under turistsäsongen för att hålla borta snabbgående båtar, förbud mot bottentrålning (med visst undantag för räkor), max två dygns övernattning för fritidsbåtar, betande får på öar, snorkelleder vid badstränder, personal för övervakning varje dag under säsong, samt ett högklassigt naturum på Sydkoster för att ge besökare en upplevelse också av det som inte syns för ögat.

Det väckte förhoppningar. Som vändes till förundran. Ytterst lite av detta skulle nämligen tillämpas för den nya marina nationalparken. Jo, begreppet adaptiv förvaltning finns med i det förslag till föreskrifter som riksdagen enligt planerna ska besluta om 2025. Men inga generella hastighetsförbud, inga zoner med totalt fiskeförbud, inga tydliga planer för aktiv förvaltning av det havsområde som utgör 97% av nationalparkens yta. I stället för ett naturum får besökare nöja sig med skyltar på olika öar. Man lär sig väldigt lite om havet av att läsa på ett plakat. Ett lysande tillfälle att verkligen väcka engagemang och intresse för vårt stora innanhav bokstavligen bortslarvat. En tummetott i stället för en vante.

Jag gör ett nytt besök i Kosterhavet för att med egna ögon uppleva hur adaptiv förvaltning går till. Det är tålamodsprövande men angenämt att tuffa fram i fem knops fart. Omringad av kanotister och lojt guppande segelbåtar. Låg ljudnivå. Naturen både syns och hörs.

Chefen för Kosterhavet, Anders Tysklind berättar att det adaptiva ligger i att gradvis, genom mild övertalning och samarbete med fastboende och andra som nyttjar området, skärpa regelverket i nationalparken. Nytt från 2025 är totalt skoterförbud, fler zoner med fiskeförbud. Anders talar om vikten att övervaka noga och samtala med besökare, men inte leka polis. Kustbevakningen sköter grova överträdelser, extremt få ärenden hamnar i domstol.

”Kosterhavets nationalpark tillkom helt enkelt vid en lyckosam tidpunkt”, säger Anders Tysklind, när jag för på tal min besvikelse över ambitionsnivån i Nämdö skärgård. Det var före pandemin, inflationen, kriget i Ukraina och den accelererande klimatkrisen. Naturvårdsverket har nu det besynnerliga uppdraget att skynda på bildandet av nationalparker, samtidigt som anslaget till verksamheten dras ner. Bland Nämdöborna är reaktionen blandad – från de som helt vill riva upp planen av rädsla för oplanerad massturism, till flertalet som lite uppgivet tänker att ”det får bli som det blir”. Entusiasterna är få.

Som naturvän och obotlig optimist hör jag till dem som ändå tycker att det är bättre att det blir en nationalpark än att vi försöker stoppa den. Jag klamrar mig fast vid den där adaptiva förvaltningen. När nationalparken en dag finns där, går den att påverka. Sakargument för att skydda havet finns så det räcker och blir över. Bevisen för att det lönar sig med lokala fiskeförbud är överväldigande. Nationalparken ger oss åtminstone ett tydligt mål, en plattform att arbeta med. Vi får också visa oss adaptiva, driva på förändring, skapa egna metoder att illustrera Östersjöns behov av hjälp och stöd för att överleva.

TEXT: Malcolm Dixelius, öbo och filmproducent