Barns rätt till vård och stöd vid psykisk ohälsa?!?

I Sverige lever vi officiellt i ett välfärdssamhälle. Vi har en personcentrerad vård. Och vi värnar barnen så mycket så att vi gjort barnkonventionen till lag. I verkligheten är revorna i välfärden så breda att allt fler inte omfattas av den, vården är systemcentrerad och kräver anpassning. Barnkonventionen är allmän lull-lull bekväm att plocka fram vid högtidstal men används inte i praktiken.

”Jag vet ärligt inte hur många år som gått nu som jag kämpat för en
samtalskontakt för mitt barn när hen visade tendenser till ångest och
social fobi.
Det enda raka då är att ta tjuren vid hornen direkt och återta vägriktningen.
Mhmmm, jag togs inte riktigt på allvar av skolan i början minns jag.
Det blev mer en dialog om hen än med hen.

”Bemötande ?!?”

Socialtjänsten kom in i vår familj vid ett tillfälle pga min samsjuklighet och den behandling jag går på beroendemedicinska mottagningen.
”Missbruk” i remission dock, men bara ordet missbruk får ju gemene man att göra sin egen historia utav andras liv ….
Så även vår socialtjänst.
Men jag bad dem om hjälp att hjälpa mitt barn, nån auktoritet har väl denna myndighet ändå …. nåt inflytande ….
Jodå, de fick till samtal hos skolsköterskan som inte är specialiserad på psykologi eller psykiatri men …. en början iaf.
Det blev väl 2-3 samtal som sedan rann ut i sanden, det skulle följas upp av soc men det visade sej att de slutat utan att meddela eller att delegera oss vidare i systemet.
Vilken fin uppföljning på deras beslut.

Nåväl tiden går.

Jag gör studiebesök på kommunens enda insats ”trappan” som säkert passar många men mitt barn vill inte vara i grupp.
Hen vet redan att det finns många barn i liknande situationer men hon har ingen ork att höra på det …. hen ville bara vara ifred.
Hen ville prata utifrån sina tankar och inte om mina diagnoser …. fullt förståeligt.
Så byttes skola vid högstadiet och vi fick en dunderbra kontakt med mentorn.
Verkligen stor eloge till henne.
Hon kontaktade skolans kurator och vi kallades dit på ett gemensamt samtal och lite information om hennes arbete.
Skolkuratorn gör ingen behandlande insats utan finns som stöd att prata med.
Denne var dock ofta sjukskriven på sina 50% tjänst så det blev inte mkt tid och nu har det helt upphört.

Socialtjänsten är sen en tid åter inkopplade på oss pga mej och min psykiska ohälsa.
Tydligen inte betrodd min modersroll av vårt normativa trångsynta samhälle.
Men de kan/vill inte skriva remiss till varken barnspecialist eller BUP utan hävdade att remisserna bara skickas tillbaka….
Jag köper inte helt den förklaringen.
Socialnämnden är ju en myndighet högre än regionen och en remiss därifrån borde ju tas på allvar.
Tycker ju iaf jag.
Så de ber mej att vända mej till vårdcentralen vilket jag gör såklart.
Husläkaren då.

På vårdcentralen har de inte behörighet att behandla minderåriga med psykisk ohälsa men dock få iväg en remiss till slut efter jag rabblade upp mina diagnoser och hävdade på möjlig hereditet/ärftlighet.
Och tjoflöjt så var remissen skickad.
Och banne mej – den togs emot.
Nu väntar vi på kallelse efter vårdgarantin.
Den är nog snart slut dessutom.
Så kanske kommer en kallelse då.
Jag är inte säker förrän jag ser den.

Något som är mkt besynnerligt i systemet här är socialtjänstlagen och dess paragrafer och den icke fungerande barnkonventionen ….
För när vi stod/var under utredning av soc fick barnen absolut inte söka eller få hjälp till vård då det kunde störa pågående utrednings resultat ….
Ändå diagnostiserades det ena barnet med ptsd och en medelsvår depression.
Båda dessa tillstånd är viktiga att tillsätta vård på rätt omgående.
Men det kunde som sagt då störa soc pågående utredning så vi skrevs ut från barnspecialisten.
Tror du de ringer och ber oss komma tillbaks?!?
Om på ruta ett, dvs ingenting just nu ….
Jo, de skrev ut sömnmedel utan sömnutredning, till båda barnen och utan ansvarig uppföljande läkare.
När utredningen avslutades och presenterades så påpekade handläggarna önskan hos barnen med en samtalskontakt …. men att de inte har den insatsen utan att vi måste söka själva …..
Precis utskrivna från barnspecialist när detta begavs som sagt.
Inte störa pågående utredning?!?
Vad i ….!!!
Ungen led ju !

Gränsen mellan vad som är okej inom psykiatri och fysiologi är ännu hästlängder ifrån vad som är rimligt !
Psykisk ohälsa är ett av våra snabbast växande samhällsproblem just nu och det går längre ner i åldrarna.
Men vi har inget att ge våra barn ….
Hur galet är inte det?!?
Jag frågade BUPs telefonrådgivning vart man ska vända sej med barn som mår dåligt, hen tystnade och svarade sen – om jag kunde svara dej på det ändå …. What ?!?
”Men åk in om det blir nåt akut”
Jag hade ju tänkt att förekomma det akuta genom att preventivt mota olle i grind här men det sprack.

Nu går inte mitt barn till skolan alls för tillfället.
Hon är en duktig och engagerad elev som tycker om skolan men som lider av ångest.
Skolan kan inte hjälpa/lindra detta nog för att hen ska klara av att komma till skolan.
Hen vill t.om byta skola.
Bara ”börja om”.
Men gräset ÄR INTE grönare på andra sidan, ångesten försvinner inte genom att fly ifrån den.
Till slut finns det ingenstans att ta vägen.
Vart går man då ?!?

Så nu famlar jag helt i blindo och förtvivlan över den här uppkomna situationen. Jag har kontaktat mentorn fler gånger och bett om ett mer specifikt samtal kring hur att få hen kvar på skolan dagen ut iaf.

Barnet i fråga vill ha distansundervisning, vilket jag kan tycka utifrån hennes problem vore en ren björntjänst just nu.

Hon måste över murarna där de står ….
I första hand. För att bäst klara det behövs rätt verktyg som en kbt kan ge.

Jag är vårdnadshavare, inte behandlare.
Rollerna förväxlas lätt i detta kaos.

Jag fick ett sms från mitt barn igår.
”Det finns ingen som vill förstå mej förutom du mamma.”
Väldigt fint men även så sorgligt att känna så inför omgivningen.
Att ingen ”vill” förstå.

Nu går hen i åttonde klass och om jag inte missminner mej så har jag/vi kämpat efter hjälp, råd, stöd och/eller behandling sen tredje klass …. Det är fem år.
En tredjedel av hens livstid i limbo.

Jag som förälder i den här situationen tycker ju att det är helt förskräckligt illa!
Vad tänker du spontant som läst detta ?
Eller du med liknande erfarenheter/kamp ?
Eller du som faktiskt fått hjälp ?
Jag frågar alla rakt av –
Är det här vad vi har att erbjuda våra barn när de skriker på hjälp?!?
Är det sen konstigt att vuxenpsykiatrin blir överbelastad och vårdtiderna allt längre.

Vid psykisk ohälsa skall behandling in i så tidigt skede som möjligt.
Efter du är myndig då i bästa fall ….

Om inte vårt skyddsnätverk kan hjälpa till så lär vi föräldrar och medmänniskor banne mej agera. Nu !

Skribent: Ylva Kristina Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029