I kvinnornas värld – om tvångsuppfostran i början av 1900-talet

1902 stiftades de så kallade barnavårdslagarna i Sverige, innan dess hade barn och unga kunnat dömas till fängelse. En ändring i strafflagen gjorde det nu möjligt för domstolar att omvandla straff för unga mellan 15 och 18 år till tvångsuppfostran. För det inrättades särskilda anstalter – Bonaanstalten för pojkar och Viebäckhemmen för flickor. Rebecka Andersen har i sin avhandling studerat hur omhändertagandet av flickorna förhandlades mellan det offentliga och civilsamhället.

Uppfostringsanstalten Viebäckhemmen var verksam mellan 1905 och 1947. Detta var en period när det stora förändringar skedde i Sverige. Allmän rösträtt infördes, arbetsmarknaden förändrades, välfärdsstaten växte fram och psykologisk vetenskap och praktik blev alltmer betydelsefullt för att se och förklara problem i samhället. Det var också en tid då den moderna socialpolitiken utformades, oron över barns sociala situation ökade och det tillkom flera lagar som berörde barns levnadsvillkor.

– Innan dess att barnavårdslagarna stiftades i Sverige kunde barn och unga dömas på samma villkor som vuxna. I och med lagändringarna kunde unga som stod åtalade för brott få domen omvandlad till tvångsuppfostran. För pojkar inrättades en statlig anstalt, medan flickor skulle omhändertas av en enskild organisation. Troligen berodde det på att man ansåg att civilsamhället hade erfarenhet och kompetens för att fostra flickorna. Ett annat skäl som jag finner är att det kostade staten mindre att anlita civilsamhället som utförare, säger Rebecka Andersen, doktorand vid Marie Cederschiöld högskola.

Rebecka har i avhandlingen i första hand studerat hur genus påverkat vad som uppfattas som privat och offentligt, i och med att pojkarna placerades i en statlig anstalt och flickorna i en privat.

– Jag har sett hur den ”könsneutrala” lagstiftningen rörande tvångsuppfostran innebar att det tillkom flera tillägg som hade att göra med flickornas sexualitet och utsatthet, säger Rebecka.

Under tidsperioden fanns många exempel på samarbeten mellan det offentliga och civilsamhället. Det som gör Viebäck intressant, är att denna tvångsuppfostringsanstalt inte existerade vid sidan av staten, utan den initierades, finansierades och legitimerades av den svenska staten. Rebecka har i avhandlingen undersökt hur ansvaret för flickor, som ansågs vara i behov av tvångsuppfostran, förhandlades mellan det offentliga, det vill säga stat och kommun, och civilsamhälle under den tid då den moderna socialpolitiken utformades.

– Det jag har sett är att man såg olika på hur kriminella flickor och kriminella pojkar skulle uppfostras, även om det i grunden var hårt disciplinerande arbete som gällde. Diakonissorna som arbetade på anstalten både bodde och levde där, vilket innebar att det inte fanns någon skarp linje mellan profession och privatliv. Därmed utvecklades i många fall fleråriga relationer som också sträckte sig till tiden efter anstaltsinterneringen, säger Rebecka Andersen.

För mer information, kontakta Rebecka Andersen.

Ta del av avhandlingen här.

Mer information om disputationen.