Nu vill vi rädda julsillen och kaviarmackan!

I samverkan med vår europeiska samarbetsorganisation AIPCE driver Fiskbranschens Riksförbund frågan om så kallade ATQ:er (Autonomous Tariff Quotas) som ger europeisk förädlingsindustri tillgång till tullbefriad råvara från länder utanför EU – även när frihandelsavtal saknas. Behoven av råvara varierar mellan länder och regioner, men för svensk del är exempelvis tillgången till Atlant- och Nordsjösill väldigt viktig. Detta är råvaran vi använder för inlagd sill – produkter med stor kommersiell och kulturell betydelse, inte minst kring de stora högtiderna. Men även Räka med skal och Torskrom för kaviarproduktion har stor betydelse för såväl sjömatsindustrin som för svenska konsumenter.

Måste vi verkligen importera, kan man fråga sig? Vore det inte bättre att svenska fiskefartyg levererade råvaran till svenska kulinariska specialiteter? Självklart, säger vi på Fiskbranschens Riksförbund. Men om vi tar sillen som exempel så överstiger EU:s importbehov idag 50 procent av konsumtionen. Och de svenska fiskekvoterna skulle behöva vara cirka fyra gånger större än idag – enbart för att täcka den inhemska konservindustrins behov av råvara. Så i frågan kring ATQ:er finns ingen konflikt mellan livsmedelsindustrin och den svenska fiskerinäringen.

GD Mare (Directorate-General for Maritime Affairs and Fisheries) lägger under sommaren fram sitt förslag till EU-kommissionen kring förordningen hur ATQ:er ska upprättas och förvaltas. Via AIPCE har Fiskbranschens Riksförbund ägnat avsevärd kraft åt att förklara ATQ:ernas betydelse för branschen, även när själva råvaran kanske inte är efterfrågad i hela EU. Så här skriver AIPCE om ATQ:ernas betydelse:

”ATQ:er är avgörande för att stimulera den ekonomiska verksamheten inom unionens sjömatsindustrier, genom att förbättra konkurrenskraften och skapa sysselsättning. Verktyget är extra viktigt i dessa tider av hög inflation och de höga priser vi ser. Tullsänkningen har en direkt inverkan på kostnaden för slutprodukten och dess överkomlighet för konsumenten.

EU:s beroende av sjömatsråvaror från tredje land är ca 65 % av den sammantagna konsumtionen, och en stor del av denna råvara kommer från länder som EU inte har frihandelsavtal med. ATQ håller fiskberedningsindustrin vid liv – och håller kvar den inom EU:s gränser.

Det genomsnittliga mervärdet för den importerade råvaran i Europas försörjningskedja är runt sex gånger råvarans värde. Detta mervärde och denna kvantitet är endast möjligt med en förutsägbar och tillräcklig tillgång på konkurrenskraftig råvara.”

Frånvaro av ATQ skulle höja råvarukostnaden med minst 20 procent, redan vid gränsen. Vilket i sin tur skulle hota svenska produktionsanläggningar och värdefulla arbetstillfällen i kustsamhällen. Nog vill vi väl att den svenska sillen till påsk, midsommar och jul faktiskt är svenskproducerad? Precis som kaviaren på frukostmackan!