De komplexa prövningsprocesserna i Sverige

”Det är en väldigt olycklig situation”. Miljörättsjuristen Pia Pehrson menar att den svenska tillståndsprocessen har gått överstyr och att industrisatsningar är dömda på förhand. Cementa är bara början, företagsetableringar kommer att stoppas på löpande band, varnar experter. (https://www.tn.se/hallbarhet/efter-cementa-har-ar-nya-industrikrisen-trostlost/)

Matfiskodlarna Sverige AB kan inte annat än instämma i det miljörättsjuristen Pia Pehrson skriver. Tyvärr är inte Cementa bara en början. Inom vattenbruksbranschen har den svenska tillståndsprocessen redan gått överstyr. Både genom bland annat komplexa processer och dubbelprövningar som attitydförändringar hos myndigheterna.

Inom svensk matfiskodling har vi inte endast dubbelprövning som utmaning. I vissa delar är det även frågan om ”trippelprövning”. Detta beaktat att vissa frågeställningar hanteras i flera regelverk som branschen omfattas av som miljölagstiftningen, fiskerilagstiftningen, djurhälsolagstiftningen, med flera. Vilket innebär många berörda myndigheter i samma eller liknande frågeställningar. Det bör påtalas, att i vissa fall ska en fråga hanteras av en prövningsmyndighet och inte flera, men okunskap? Otydliga gränsdragningar mellan regelverken och myndigheterna? gör att samma fråga lyfts i flera parallella processer. Till detta kommer som Pia Pehrson nämner ännu flera olika EU lagstiftningar ovanpå de svenska lagstiftningarna.

Det har blivit så komplext, invecklat och rörigt att upplevelsen är att våra myndigheter inte verkar klarar av att göra de bedömningar som kan förväntas samt hålla en röd tråd genom hela processen. Det vill säga bedöma vad som är relevant i det enskilda fallet och vad som är relevant att bedöma för den specifika lagstiftningen (miljölagstiftningens ramar i förhållande till övriga berörda lagstiftningars ramverk).

Det är lite av moment – 22 som Pia Pehrson skriver. För samtidigt som myndigheterna kräver fler och ytterligare utredningar, hittar nya infallsvinklar under processens gång, saknar man i många fall kompetensen att förstå och ta till sig utredningsresultaten. Kompetensen upplevs även saknas att bedöma vilka utredningar i det enskilda fallet som bör göras och hur utredningen bör utformas för att kunna ge svara på de frågeställningar som är relevanta i det aktuella fallet. Detta märks tydligt när man läser myndigheternas yttranden, men även när man läser domskälen i många mål, att företagens ansökningshandlingar (inkl. alla utredningar), alla skriftväxlingar som sker under en prövningsprocess, tillsammans med alla olika parallella regelverk som måste beaktas och hanteras blir för komplext, och ogreppbart.

Vi måste kunna ställa högre krav på att berörda prövningsmyndigheter ska ha erforderlig kompetens för de verksamheter de har att tillåtlighetspröva. Men vi måste även kunna ställa krav på att de myndigheter som ska yttra sig i ett mål ska ha erforderlig kompetens, att myndigheterna ska vara delaktiga och aktiva redan vid uppstart av samrådsprocessen och löpande föra en dialog med företagen. Sist nämnda har tyvärr blivit svårt att få till, myndigheterna svarar ofta att de inte kan ha en dialog på grund av pågående tillståndsprocess. Vilket är olyckligt för det är mycket man kan reda ut under processens gång om man för en dialog. För om prövningsprocessen tar ca 4-9 år från start till mål säger det sig själv att det hinner hända otroligt mycket inom en bransch och en specifik verksamhet och där en nära dialog skulle kunna lösa en del av de hinder som företagen nu stöter på.

Vissa myndigheter ”halkar” dessutom in alldeles för sent i dessa långa processer. Det blir väldigt uppenbart när man läser dessa yttranden, att de inte har fått med sig allt som står i ansökningshandlingarna eller förts fram i alla skriftväxlingar som skett under processen. Konsekvensen av detta är bland annat att de upplevs sakna förståelse för helheten. Vilket är mycket allvarligt, eftersom det då finns en risk att myndigheterna i sina yttranden sprider faktafel, och baserar sina bedömningar på felaktiga grunder etc. Som sedan domstolen har att hantera då de har en skyldighet att säkerställa en rättsäkerprocess.

Det är därmed inte endast företag inom gruvor, mineral- och metallproducenter som riskerar att flytta till andra länder utan även svensk livsmedelsproduktion och specifikt svenskt vattenbruk som redan idag är en mycket liten branschen och riskerar att bli ännu mindre i Sverige. Konsekvensen blir att vi i ännu högre grad än idag får förlita oss på att andra länder ska förse Sveriges befolkning med mat på bordet.

Vi måste börja väga in en större helhetsbild i tillståndsprövningarna där beaktande tas till både klimat- och miljöfrågor, som samhällsnyttan av att en verksamhet finns i Sverige. För som Pia Pehrson skriver ”det finns ingen quick fix”. Men på samma gång är det mycket bråttom att vidta åtgärder. För om något år har vi en ännu lägre matproduktion inom svenskt vattenbruk än idag om inget görs omgående för att skapa en rättssäker prövning, tydligare regler och avgränsningar mellan olika regelverk som att rättssystemet måste vara förutsägbart.

Vi behöver producera mer mat i Sverige. Målet är tydligt i både Sveriges Livsmedelsstrategi som Strategin för Svenskt vattenbruk. Regeringen vill att den svenska vattenbruksproduktionen ska växa. Det finns även en vilja hos vattenbruksföretagen att odla mer mat. Hur hittar vi en väg framåt för att nå målen om ökad matproduktion, - och självförsörjningsgrad inom vattenbruket i Sverige?

Matfiskodlarna Sverige AB
Wenche Hansen, VD