Så vill auktoritära stater påverka sin diaspora

Rivaliteten mellan demokratiska och auktoritära stater ökar i världen. Geopolitiken är åter på agendan, och det märks även i form av staters försök att påverka sin diaspora i politiska syften, konstaterar fem FOI-forskare i den nya rapporten Diaspora och påverkan från främmande makt, en översikt över fem staters extraterritoriella auktoritära styre.

– FN, EU och ett flertal stater har länge uppmuntrat organisering av befolkningar i diaspora och deras kontakter med det forna hemlandet. Dels som ett sätt att uppnå skydd för migranter, men också för att bevara kultur och för att kontakterna är ett effektivt sätt att öka handel mellan länder, säger Ivar Ekman, analytiker på FOI:s avdelning för försvarsanalys och redaktör för rapporten.

Samtidigt har auktoritära stater ett särskilt sätt att förhålla sig till diasporor. Länge uppfattades de som hot mot statens stabilitet.

– Men på senare år har de sett att det finns ett värde i att använda de här människorna som en resurs som kan mobiliseras och sättas press på för att vinna fördelar, säger Ivar Ekman.

Genomsyrar Kinas utrikesrelationer

Globalisering och stor migration har gjort att många människor idag har koppling till andra länder. I Sverige är drygt 20 procent av befolkningen född utomlands, och mer än 26 procent har en eller två utrikes födda föräldrar. Vare sig de här personerna vill eller inte så kan de räknas in i vad andra stater uppfattar som sin diaspora, enligt forskarna bakom rapporten.

I rapporten går de igenom fem länder: Iran, Kina, Eritrea, Syrien och Ryssland.

– Det finns stor variation i hur länder definierar sin diaspora, och det är svårt att få reda på exakt hur staterna gör definitionen. Ett exempel som sticker ut är Kina, som utgår från rasliknande begrepp och blodsband. Har du kinesiska rötter, om än 150 år bakåt i tiden, så kan du räknas som kines – oavsett vad du själv tycker. Men i grunden finns en flexibilitet bland auktoritära stater där man är beredd att inkludera fler om det passar ens syften, säger Ivar Ekman.

Kina har en stor statlig organisation som jobbar med diasporapåverkan, där arbetet är högt prioriterat av det styrande kommunistiska partiet.

– Arbetet är brett och mångfacetterat, och genomsyrar en hel del av landets utrikesrelationer.

På senare tid har det uppdagats vad som beskrivits som kinesiska polisstationer utomlands, varav ett kontor i Stockholm. De används bland annat för att söka upp och lagföra personer med kinesisk bakgrund.

Hot och attentat leder till självcensur

Iran utmärks av att man fortfarande ser diasporan som ett säkerhetshot och jobbar mot den framför allt genom landets säkerhetstjänster, enligt Ivar Ekman. Iran erkänner inte dubbla medborgarskap och det går i praktiken inte att avsäga sig ett iranskt medborgarskap, vilket gör att vissa är medborgare mot sin vilja.

– Påverkansarbetet präglas av ganska hårda metoder och förtryck. Det sker kidnappningar och hot vilket leder till stor rädsla och självcensur bland människor.

Syrien har tidigare sett sin diaspora som ett hot, men eftersom staten nu är försvagad på grund av kriget pågår inget påverkansarbete i större omfattning. Om den syriska staten stabiliseras mer jämfört med idag finns dock en risk att man börjar ägna sig åt mer utbredd diasporapåverkan i framtiden, tror Ivar Ekman.

I Eritrea är statens arbete med att påverka diasporan en grundläggande del i att säkra regimens stabilitet och överlevnad, inte minst ekonomiskt. Regimen driver in skatt från eritreaner i utlandet, vilket krävs för att de exempelvis ska kunna förnya pass och för att deras släktingar ska få del av offentlig service.

– Det är ett system som är helt centralt för hur landet jobbar i relation till omvärlden. Ambassader och konsulat i utlandet har som uppgift att följa upp att pengarna kommer in. Systemet är väldigt utbyggt och ingripande, och har uppmärksammats internationellt men ändå kunnat fortsätta under lång tid, säger Ivar Ekman.

Rysslands invasion - extrem diasporapolitik

Ryssland har en mycket medveten och uttalad diasporapolitik, där diasporan definieras utifrån det ryska språket. Ryssland ser post-sovjetiska länder som en giltig del i statens intressesfär, och är det land som gått längst i sin diasporapolitik, konstaterar Ivar Ekman.

– Den ryska staten ser språket och kulturen som något som ska skyddas, även utanför landets gränser. Vare sig människorna i Ukraina vill eller inte så bygger en stor del av motiveringen bakom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina på det här resonemanget. Man säger att det pågår ett folkmord, att de här människorna behöver försvaras. Det är den mest brutala formen av diasporapolitik.

Auktoritära staters diasporapåverkan leder till att individers frihet inskränks, när de lever under rädsla för att de själva eller släktingar i det forna hemlandet ska drabbas av repressalier. Möjligheten att hjälpa människor som hotas av auktoritära stater är begränsad.

– Om en auktoritär stat gav sig på någon här i Sverige som saknade kopplingar till landet för att den yttrade kritik mot regimen så skulle den svenska staten reagera starkt. Men vi kan ju inte skydda personers släktingar i andra länder, eller skydda människor när de är ute och reser, säger Ivar Ekman.

Svår avvägning

Personer med bakgrund i auktoritära länder kan nekas säkerhetsklassade tjänster i demokratiska länder som Sverige, eftersom man är rädd att personerna ska pressas att göra saker som strider mot våra intressen.

– Den enkla vägen är att se alla med viss bakgrund som en potentiell säkerhetsrisk. Men det begränsar deras möjligheter att leva ett fullvärdigt liv, utöver att det är dåligt för staten som missar språklig och kulturell kompetens.

Att följa auktoritära staters försök att påverka sin diaspora är resurskrävande, enligt Ivar Ekman. Det finns också känsliga aspekter av att diskutera diasporapåverkan.

– Poängen är inte att peka ut människor med rötter i olika länder som manipulerade eller potentiella hot. Det måste finnas en frihet att förhålla sig till sitt forna hemland på det sätt man vill. Vår utgångspunkt är att grundproblemet är de här staternas politik – vad de gör, och hur – inte människorna som utsätts för den.

Samtidigt är det viktigt att samla kunskap, eftersom auktoritära staters diasporapåverkan är ett faktum, påpekar Ivar Ekman. Framöver ser han och forskarkollegorna behov av att undersöka hur effektivt påverkansarbetet faktiskt är, och hur de som utsätts för påverkan uppfattar situationen.

– Det vore också intressant att undersöka närmare hur länder i praktiken definierar sin diaspora, hur de ser på frågor om folk, befolkning och medborgarskap. Som den kinesiska, rasbaserade synen – det säger något om hur staten ser på sin plats i världen.

Forskningen är finansierad av Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF).