Ursäkt och upprättelse för alla personer som utsatts för vanvård, försummelse och övergrepp inom svensk handikappomsorg

Till

Sveriges Regering

Socialminister Maria Larsson

Stockholm

Det är bråttom, bråttom. FUB begär en ursäkt innan det är för sent.

Detta är en travestering av en begäran från Olle Gumaelius som hade fått nog av sitt slavarbete med korna.

Olle ville leva som andra.

Människor med utvecklingsstörning har under oöverskådliga tider varit utsatta för såväl samhällets som enskilda personers vanvård, försummelser och övergrepp.

Även om vi begränsar oss till vår egen tid och till vårt eget land, Sverige, är det fortfarande många som ännu är i livet och som personligen har plågsamma minnen av allt från tvångssterilisering och medicinska experiment till en förnedrande och livslång s k vård, och/eller tvångsarbete. Vi avser här människor vars enda ”brott” är att de har tillskrivits en verklig eller påstådd nedsättning av sin intellektuella funktionsförmåga. Med dagens terminologi handlar detta om personer med utvecklingsstörning, tidigare kallades samma människor för idioter, sinneslöa, efterblivna…

Efter uppmärksammade inslag i radio och TV och efter ett antal tidningsartiklar lyckades Riksförbundet för Samhällets Styvbarn för flera år sedan att rikta regeringens uppmärksamhet mot en del av alla de barn och unga som samhället har omhändertagit och vanvårdat under olika former, mest i barnhem och fosterhem.

Denna uppmärksamhet ledde så småningom till att Regeringen tillsatte en särskild utredare som har lämnat förslag till hur en upprättelse skulle kunna se ut, en upprättelse-process för enskilda som utsatts för övergrepp och vanvård i den sociala barn- och ungdomsvården under perioden 1920-1980.

Med all rätt granskas denna vanvård och vi delar naturligtvis upprördheten hos båda Riks­förbundet för Samhällets Styvbarn och andra.

Samtidigt kan vi konstatera att de personer som omfattas av denna utredning utgör endast en del av alla dem som samhället har omhändertagit och vanvårdat under olika former under samma tid. Utredningen har nämligen tolkat och begränsat sitt uppdrag så att många av dessa inte skall räknas: av de barn med funktionshinder som kan ge sig tillkänna till utredningen så välkomnas i själva verket endast barn med ”sådana funktionshinder som intervjupersonen hade som barn och som eventuellt kan ha påverkat behandlingen inom den sociala barnavården”.

Men som inte minst den statliga myndigheten Forum för Levande Historia visar i sin nu aktuella utställning ”(O)mänskligt” så har det förekommit en omfattande utsortering av vissa barn under en stor del av Sveriges sentida historia. Genom den nu pågående utredningens urvalsprinciper sorteras de flesta ”styvbarn” med utvecklingsstörning bort även denna gång, även i denna utredning.

Vi minns den offentliga debatt som fördes om tvångssterilisering i slutet av 1990-talet. En stor del av allmänheten fick genom denna debatt sin första kunskap om de systematiska kränkningar som personer med utvecklingsstörning hade drabbats av i Sverige under en lång och näraliggande  tid – idag har vi nått så långt att tvångssterilisering omnämns som ett brott mot mänskligheten och den svenska staten har erbjudit skadestånd till de drabbade (dvs till dem som så begär). Som enda möjlighet att bli frigivna från de fängelseliknande s k vårdhemmen och andra former av omhändertagande tvingades många att ”välja” att bli steriliserade. För att ge en relief till hur kränkande dessa tvångsomhändertaganden upplevdes av dessa ”straffångar” (unga som vuxna) vill vi påminna om att många såg själva frihetsberövandet som så kränkande att de kunde ”välja” t o m sterilisering framför fortsatt ”vård” på anstalt etc.

Mot denna bakgrund begär härmed Riksförbundet FUB att Regeringen snarast tar initiativ till en motsvarande upprättelse-process även för de styvbarn m fl som har uteslutits genom ovan nämnda sär-skiljande urvalskriterier. Vi begär m a o en utredning som även omfattar de barn, ungdomar och även vuxna med utvecklingsstörning (påstådd eller verklig) som omhändertogs av ”samhället” och placerades och i regel även utnyttjades i de ”hem” eller anstalter/institutioner där de tvångs­placerades. Även dessa människor kan med samma rätt kallas ”samhällets styvbarn”, även dessa människor har därför samma anledning att kunna räkna med den upprättelse som ovan nämnda utredning syftar till.

De personer med utvecklingsstörning som under denna tid tvångsplacerades långt från föräldrar och hembygd blev ofta utnyttjade under närmast slavliknande förhållanden i jordbruket. Genom många vittnesbörd vet vi att vår svenska historia, så sent som långt in på 1970-talet (alltså inte 1870-talet) utnyttjades som tvångsrekryterad arbetskraft i jordbruket. Eller för att använda ett annat ord för samma skamfläck, ett ord som vi kanske hellre förknippar med svarta människor i USA:s sydstater under 1800-talet: de var slavar.

En av dessa f d slavarbetare i Sverige var Olle Gumaelius. Han avled nyligen, 85 år gammal. 1977 lyckades han slita sig fri efter 33 års tvångsarbete med korna i ett mindre jordbruk i Roslagen, därefter fick han uppleva en lika lång tid i frihet i en egen modern bostad i Norrtälje.

Det är endast Olle som vi nämner med namn, han får här personifiera de många. Olle är visserligen död nu, men han är ändå levande. De som fortfarande kan se honom framför sig runt omkring köpcentret Flygfyren i Norrtälje är också många, andra kommer ihåg den minnesteckning som TV1/Rapport hedrade Olle med den 14 november 2010, i samband med hans begravning. För övriga följer här några ord som tjäna som en bild av mångas liv:

Olle Gumaelius dog i november 2010 vid 85 års ålder.

År 1935, när Olle var 10 år gammal, internerades han på ett privat barnhem för sinnesslöa barn. De svåra sociala förhållanden som präglade Olles barndom var den formella anledningen

År 1955 fann dåvarande Medicinalstyrelsen att det inte fanns någon anledning att hålla Olle kvar på det privata arbetshem till vilket han hade förflyttats. Men vem skulle då mjölka de 20 korna varje dag, utan lön?

År 1977, alltså efter ytterligare 22 år, släpptes Olle fri och 33 års tvångsarbete tog slut. Men det var bara en kort tid efter det brev som Olle skickade till Landstinget, det brev som slutade med att ”Det är bråttom, bråttom. Jag måste få komma ut innan det är för sent.”

År 1995 fick Olle sin första riktiga bostad, en egen lägenhet med stöd enl. LSS. Han var då 70 år gammal

År 2010 dog Olle. I samband med begravningen förärades han ett vänporträtt i TV, ”ett inslag utanför Rapports vanliga ramar” som påannonsen lydde. Så nära en offentlig upprättelse som det kan bli, utan att ändå vara det.

Olle Gumaelius liv och öde personifierar det senaste seklets svenska omsorgshistoria[1].

Vi begär att Olle Gumaelius hedras genom att få vara den tändande gnista som ger kraft åt Regeringen att ta initiativ till en upprättelse av såväl honom som av alla tvångs”vårdade” personer med utvecklingsstörning under perioden 1920-1980.

Riksförbundet FUB

Anna-Lena Krook

förbundsordförande

070-607 81 80

[1] Vi har tillgång till en riklig dokumentation om Olle Gumaelius som vi gärna ställer till Regeringens förfogande inför ett beslut om upprättelse. Vi har, eller kan hänvisa till, en även i övrigt omfattande dokumentation om denna mörka, delvis gömda och av många glömda del av Sveriges historia.