Att krossa vårdnadsbidrag och fönster

Hade Shakespeare levt i Sverige 2015 och skrivit Hamlet i svensk kontext hade hans bevingande fras oundvikligen blivit omskriven. Åtminstone om man skall tro den senaste månadens debatt. Politikens vara eller inte vara verkar rymmas i en enda existensiell fråga - vårdnadsbidraget. Det rymmer politikens alla frågor. Ta till exempel Folkpartiets utspel i SVT-opinion i februari.

Här får vi veta att om vårdnadsbidraget får existera, kommer kvinnor välja fel - jämställdhetspolitik, check. Kvinnor med utländsk bakgrund och socioekonomisk utsatt situation kommer dessutom vara överrepresenterade bland de som väljer fel - integrationspolitik och socialpolitik, check. Kvinnor kommer inte in på arbetsmarknaden - arbetsmarknadspolitik, check. Barn berövas möjligheten att gå i förskola - utbildningspolitik, check. Det är nästan svårt att tänka sig något ondare än vårdnadsbidraget efter denna beskrivning. Barn berövas. Kvinnor förslavas. Könsroller cementeras. Integrationen försämras. Med tanke på hur mycket ondska ett ömka bidrag på 3000 kronor i månaden kan åstadkomma, borde de kommuner som frivilligt infört detta betala någon form av skadestånd till de drabbade 1-2 åringarna som inte fick vistas i förskolan. För att inte tala om de 8000 familjerna som använt sig av bidraget och således fråntagits möjligheten till en jämställd fördelning av det obetalda hemarbetet. Eftersom 2% av aktuella invandrarmammor använt bidraget och lyckats förstöra Sveriges integrationspolitik, borde ett särskilt skadestånd utgå till de resterande 98%.

Det finns de som vågar sig på att försvara vårdnadsbidraget i Sverige. Som argumenterar med att barn är olika och att familjer borde få välja själva. Att det finns en viss orättvisa i att en förskoleplats subventioneras med 12 000 per månad medan hemomsorg inte ens får kosta 3 000. 

Hemmaföräldrar "besparar" också samhället i form av färre vab-dagar eftersom barnen får vara hemma under de mest infektionskänsliga åren. Med dagens höga arbetslöshet och misslyckade integrationspolitik, är det inte borttagandet av vårdnadsbidraget som gör att mamma Fatima lämnar in 1-åringen för att börja jobba. Det är inte säkert att ens pappan har ett arbete och utsikterna för tonårsgrabben ser heller inte så ljusa ut. När det gäller 1-åringens rätt att vistas i förskola är det större chans att barnet får anknytningsskador än att det blir bättre på matematik och svenska. Barngrupperna är på tok för stora och personalbristen konstant. Och hur går det ihop att tala om kvinnors rättigheter och frigörelse, men samtidigt ta bort den enda valmöjligheten som finns om du inte önskar satsa på karriär från telningens 1-års dag?

Men egentligen är jag trött på hela debatten om vårdnadsbidraget vara eller icke vara. Jag är less på alla siffror om lönsamhet och besparade kronor. Allt detta tjat om jämställdhet och att det viktigaste jag kan göra som kvinna är att bidra till ett växande BNP. Överlämnar jag mitt barn i någon annans omsorg, skapar jag arbetstillfällen. Samtidigt som jag själv är produktiv på arbetsplatsen. Tillväxtkurvan går uppåt. Ungefär som att krossa fönster. I Charlie Chaplins film "Pojke", arbetar huvudpersonen som glasmästare medan hans adopterade son "arbetar" med att krossa fönster. Ett genialt affärskoncept där pengar kommer i omlopp och arbetstillfällen skapas. Tillväxtkurvan går uppåt. Igen. Men det vi inte ser är alla glasrutor och all tid som kunde ha använts till något annat. All förstörelse som kunde ha undvikits.

Jag misstänker att många makthavare ser på familjer som just ett genialt affärskoncept. Barn och föräldrar har blivit kuggar i en lönsamhetsindustri. Men bakom de fina tillväxtkurvorna ligger högar av krossade glasskärvor. Relationer som gått i spillror. Barn och vuxna som inte orkat med stressen och hamnat i psykisk ohälsa och utanförskap. Människor behöver tid, relationer och frihet att själva forma sina liv. Att få vara, eller inte vara människa - det är det som är frågan i Sverige 2015.