Får barnen plats i livspusslet?

En familjetradition har varit att lägga pussel i mellandagarna. Ett pussel på 3000 bitar tar tid. Bitarna skall sorteras, kanterna hittas och hela tiden måste man jämföra med den stora bilden för att snabbt kunna lägga rätt bit på rätt plats. Så eftersom pusselläggning är en mycket pedagogisk aktivitet med fokus på att utveckla samarbete, tålamod och spatial förmåga - höll ungarna på i en kvart. Själv hade jag svårt att sluta. Och resultatet blev att jag gjorde pusslet till mitt och satt vaken på nätterna med nördig blick. Vilken frustration att då upptäcka att det fattades en bit, oftast av sorten tråkig himmel. Alla dessa timmar helt utan barnen och faktisk helt utan nytta.

Ordet livspussel blev ett modeord valåret 2002 efter TCO:s (tjänstemännens centralorganisation) kampanj jobb-hjärta-familj och är numera ett registrerat varumärke som TCO äger. Kampanjen satte fokus på svårigheterna att få ihop vardagen med familj, yrkesliv och fritid. Stressrelaterad ohälsa kostar offentlig sektor 9 miljarder kronor årligen utan att ens räkna med produktionsbortfall och individuella kostnader. Och kvinnor drabbas mest. Och vad föreslår TCO? Ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen samt rätten till att jobba heltid. Låt oss överföra förslagen till liknelsen med mitt mellandagspussel. Lösningen på att undvika min nattliga utbrändhet i pusselläggandet skulle alltså vara att jag och min man delade på den kvarten barnen var med. Sedan satt vi båda vakna på nätterna med nördig blick. För att tillsammans upptäcka att det fattades en pusselbit.

Det är just det som är problemet med att göra livspusslet till enbart en arbetsmarknads- och jämställdhetsfråga. En stor, viktig pusselbit fattas – barnen. Den stress föräldrarna känner av när de lämnar sina barn handlar inte enbart om arbetsbördan de kommer möta på jobbet eller oron över den uteblivna pensionen i deltidsfällan. Frustrationen bottnar inte bara i en icke-jämställd fördelning av föräldradagar, diskberg och tvätthögar. Någonstans djupt där inne känner vi som föräldrar att våra barn inte är redo. De behöver oss, vår röst, våra ögon och närheten till våra kroppar. Vi känner oro över att förskolan inte riktigt mäktar med våra små. För trots att personalen är utbildad och engagerad har de bara två armar och ett par ögon. Föräldrar vill inte ha mer tid till arbete. Föräldrar vill ha mer tid till barnen.

Ingvild Segersam, ordförande i Riksorganisationen Haro

Den här texten har även publicerats som "Ordföranden har ordet" i Haros medlemstidning nr 2 2018.