Haro svarar Socialdepartementet om föräldraförsäkringen

Nedan följer Haros skriftliga inlaga till Socialdepartementet efter hearingen om föräldraförsäkringen i november. Hela texten finns även som pdf-fil längre ner i pressmeddelandet.

Riksorganisationen Haro svarar på
Socialdepartementets inbjudan till samtal om föräldraförsäkringen
Riksorganisationen Haro har inbjudits av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll till en hearing den 19 november 2015 att dela erfarenheter och idéer inför direktiven för utredningen om översynen av föräldraförsäkringen. Haro sammanfattar sina synpunkter här.

Utifrån barnkonventionens tydliga budskap om barnets bästa och vikten av familjemiljö måste föräldraförsäkringen ses som en barnets försäkring för tillgång till en närvarande förälder. Redan här kan man se ett problem i inbjudan. Man talar om jämställdhet och arbetsmarknad innan man tar  upp barnperspektivet. Under samtalet på Socialdepartementet hette de tre gruppstationerna: 1) modernt arbetsliv; 2) modernt familjeliv; och sist 3) barnperspektivet.

Haro arbetar även för jämställdhet och ser givetvis också att arbetsmarknad är en viktig fråga. Dock måste prioriteringar göras. Barns behov är prioriterade, därom är såväl barnkonventionen som utvecklingsvetenskapen tydlig. Med barnkonventionen som framtida lag finns ingen annan möjlig prioriteringsordning. Följaktligen bör prioriteringsordningen i denna diskussion vara: 1) barnperspektivet; 2) modernt familjeliv; och 3) modernt arbetsliv. Detta innebär att vår prioritet är att först ombesörja barnens behov, deras behov för att kunna växa till sin fulla mänskliga potential, i olika familjekonstellationer. Med barnens behov säkrade kan vi sedan söka lösningar för jämställdhet och arbetsmarknad. Låt oss därför först utveckla barnperspektivet utifrån barns aktuella situation i Sverige, och därefter titta på en möjlighet för jämställdhet att samexistera med barns behov.

Bakgrund – barns situation i Sverige
Barns situation i dagens Sverige är oroande. Trots en aldrig tidigare skådad materiell rikedom så mår många svenska barn och unga inte så bra som de borde. Den psykiska ohälsan hos svenska unga är hög, och den ökar snabbare än i jämförbara europeiska länder. Skolresultaten och  ordningen i klassrummen ligger nära botten bland OECD-länder. Man behöver inte titta särskilt djupt i utvecklingspsykologin för att se tydliga signaler på att våra barn och unga inte får sina emotionella behov tillgodosedda. Detta bekräftas ytterligare av de många vittnesmålen om att svenskt  föräldraskap har försvagats på senare år.

Utvecklingen av den psykiska hälsan hos unga är oroande eftersom vetenskapen är enig om att den livslånga psykiska hälsan grundläggs under barnets första år. När den psykiska ohälsan stiger hos våra unga är detta alltså ett synnerligen oroande tecken. Det handlar om de människor som ska leda och leva i Sverige om 20-30 år. Det handlar om en hel framtida generation i en global värld med kanske större utmaningar än någonsin i modern tid.

Vi behöver inte söka länge för att hitta en central faktor i problemen med psykisk ohälsa, dåliga skolresultat och oordningen i klassrummen. En central faktor är att det saknas vuxna som har tid att bry sig i våra barns och ungas liv. Vi behöver inte göra några djupare litteraturstudier eller undersöka vems felet är, det räcker med att konstatera att våra barn och unga behöver fler och djupare kontakter med vuxna som bryr sig än vad de får idag.

Undertecknad arbetar professionellt med lärarutbildning och finner insikten hos i stort sett varje reflekterande svensk lärare och skolledare – en välfungerande skola förutsätter välfungerande familjer. Idag förmår långt ifrån alla familjer skapa förutsättningarna för att deras barn ska komma till skolan välnärda i både magen och hjärtat, och därmed nyfikna och intresserade av att lära. För många elever har skolan istället blivit platsen där bristen på vuxna ersätts av kompisarna – en roll som kompisarna dock saknar förutsättningar för. Psykologer kallar fenomenet för jämnårigorientering vilket även bidrar till att marginalisera föräldrar, lärare och andra viktiga vuxna i barns liv. Ledande svenska skolpsykologer har i förtroende berättat att de insett att hela den psykiska ohälsan, inklusive många bokstavsdiagnoser, till stor del kan bero på omsorgsbrist – att barn och unga saknar vuxna som tar omsorg om dem.

Vuxna som barn behöver försäkras tillgång till
Vilka är då dessa vuxna? Jo, de mest tillgängliga och potentiellt mest närvarande vuxna i barns liv är naturligtvis föräldrarna eller vårdnadshavarna. Detta faktum förefaller märkligt bortglömt i hela den svenska samhällsdebatten. Familjekonstellationen, kärnfamilj, stjärnfamilj eller annan familjeform är i detta sammanhang irrelevant. Ur barnets perspektiv handlar det om vuxna som tar ansvar för dem, finns tillgängliga och tar omsorg om dem. Dessa är de vuxna som barnet behöver en försäkring för att få kontakt med i tillräcklig omfattning för att kunna växa till mogna vuxna – en föräldraförsäkring. Vi kan inte se hur det är möjligt att utifrån barnkonventionen definiera föräldraförsäkringen på annat vis.

Fram tills barnet är 16 månader gammalt så hör den svenska familjepolitiken till världens bästa. Men omedelbart därefter kommer avgrunden. När dagens föräldraförsäkring är förbrukad så torde svensk familjepolitik höra till västvärldens sämsta. Inget stöd ges för att försäkra barns nära kontakt med föräldrar/vårdnadshavare efter den nuvarande föräldraförsäkringens slut och de följande 1-3 kritiska åren i barns utveckling. I propositionen om vårdnadsbidragets avskaffande erkändes till och med att avskaffandet kunde ha negativa effekter för vissa barn. Vårdnadsbidraget var förvisso inget idealt utformat stöd, men att avskaffa det utan att ersätta det med något bättre måste också anses som ett uppenbart brott mot barnkonventionen. Haro har utvecklat resonemanget i sitt remissvar till Propositionen om vårdnadsbidragets avskaffande.

Haros arbete att sprida kunskap om barns behov
Riksorganisationen Haro, vars huvudsakliga medlemmar är engagerade föräldrar, har som ingen annan svensk intresseorganisation – ja kanske ingen annan svensk organisation överhuvudtaget – fördjupat sig i förståelsen av barns och ungas utveckling, inte minst under det senaste decenniet. Haro har sedan 2009 bjudit till konferenser i Sverige en rad internationella experter med olika perspektiv på barns och ungas utveckling samt på jämställdhet: professor Jay Belsky, kanske världens främste forskare på förskolan, dr Gordon Neufeld med den internationelle bästsäljaren ”Våga ta plats i ditt barns liv”, professor Lea Pulkkinen som är Finlands kanske främste barnpsykolog, professor Catherine Hakim som forskat på jämställdhet, Anne-Claire de Liedekerke, ordförande i World Movement of Mothers, Rebecca Walker, amerikansk feminist och författare. Haro är dessutom genom FEFAF representerat i FN ECOSOC och deltar regelbundet i CSW – FN:s konferens Commission on the Status of Women. Haro deltog med två representanter i EU-kommissionens 18 månader långa Familyplatform-projekt.

Undertecknad som har förtroendet att vara Haros familjepolitiske expert har kanske mer än någon annan obunden svensk idag forskat på området. En bok i ämnet ”Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige” publicerades 2007 varpå följde ett dussintal föredrag på konferenser i Europa och Nordamerika inklusive de svenska, brittiska och irländska parlamenten samt FN i New York. Undertecknad har även under åtta års tid studerat för den internationellt erkände kanadensiske psykologen dr Gordon Neufeld.

Låt oss utifrån detta här ge en ytterst kortfattad sammanfattning av barns behov visavi föräldraförsäkringen:

Barns behov och föräldraförsäkringen
Anknytning är förskolebarnets mest centrala behov, i synnerhet i åldern 0-4 år. Men anknytning är ett missförstått och i sämsta fall okänt begrepp i såväl lagstiftning som samhällsdebatt. Trots att anknytning är ett centralt begrepp för förskolebarn, nämns det inte en enda gång i Läroplan för Förskolan. Anknytning handlar om barnets relation till en vuxen, typiskt till föräldrar eller vårdnadshavare. Men anknytning är barnets emotionella val och kan inte kommenderas genom läroplan eller lagstiftning. Det finns inget som garanterar att ett barn har en anknytningsperson på förskolan, men studier visar att anknytning mer sannolikt sker hos en dagmamma inom pedagogisk omsorg än på en förskola. Hur lång tid hemmets anknytning ”räcker” under en dag ifrån föräldrarna är mycket individuellt; tåligheten ökar dock med åldern. Den brittiska FCCC-studien menade att säkra gränsen för förskolevistelse för en ettåring är maximalt 10-12 timmar i veckan. Vid längre vistelser fanns hos vissa barn risk för beteendeproblem, vilket är en indikation på emotionella försvar som försvårar normal utveckling.

Förskolestart och barnperspektivet

Utvecklingspsykologer har i decennier hävdat att tidigaste lämpliga åldern för den 6-8 timmar långa separationen från föräldrarna som förskola innebär, är tre år. Vissa psykologer utifrån nyare rön menar att gränsen ligger mellan 4-5 år. Den mest ambitiösa studien på förskolans effekter, NICHD, visade att ökad vistelsetid på förskola före 4,5 års ålder, oavsett förskolans kvalitet, hade ett samband med ökade beteendeproblem upp i skolåldern och ökat riskbeteende i tonåren – en indikation på emotionella försvar som försvårar utveckling och kan bidra till psykisk ohälsa, beteendeproblem och därmed förknippade sämre skolresultat.

Etablerade svenska experter har i två böcker ifrågasatt det hälsosamma i den tidiga svenska förskolan, Förskola för de allra minsta och Mår barnen bra i förskolan? De menar att en betydande kvalitetsförbättring i förskolan måste ske för att hindra dessa negativa effekter. Våra beräkningar visar dock på att prislappen på en verkligt högkvalitativ förskola för 1-2-åringar ligger på runt 250000 kr per barn och år. Det torde vara ett politiskt omöjligt belopp, inte minst därför att det blir billigare och bättre att låta pengarna gå till en föräldraförsäkring.

Det finska hemvårdsstödet
I Finland är den typiska åldern att börja förskola just tre år genom det finska hemvårdsstödet till skillnad från ett år som i Sverige. Finska skolresultat har som bekant inte lidit av detta, utan tvärtom excellerar den finska skolan. Givetvis finns många skäl bakom det finska skolundret, men ett av  flera rimliga skäl är att barnen har starkare anknytning till föräldrarna, har en emotionellt bättre miljö de första tre åren i livet, och inte minst därför att föräldrarna känner sina barn bättre, vilket kommer att ge fördelar genom hela barndomen upp till 18 års ålder. Barnens starkare anknytning till vuxenvärlden genom hemomsorgen bidrar till att ge lärarna en bättre auktoritet i klassrummen och därmed bättre trygghet och ordning, samt att mogna vuxna värderingar kommer att dominera i klassrummen, snarare än kompisarnas.

En lång rad enkäter visar att en stor majoritet av svenska folket tycker att det ska finnas ekonomiskt stöd till hemomsorg under de första 3-4 åren.

Föräldraförsäkringen – barnens försäkring att få sina behov uppfyllda
Det finns helt enkelt en mängd data som tyder på att barn bör ha en försäkring till föräldrarna under de första 3-4 åren om föräldrar så önskar eller känner att barnets behov kräver det. Vi inser att detta i vissa fall kan komma i konflikt med dagens syn på jämställdhet. Dock är det entydigt klart såväl i barnkonventionen som i psykologin att barns behov har högre prioritet. Ett jämställt samhälle kan på inget vis kompensera för en utebliven trygg anknytning under barnens första 3-4 år. Snarare är det så att bristande omsorg under de första 3-4 åren genom dess effekter på växande och  mognad effektivt förhindrar en verklig framtida jämställdhet. Den otrygga barndomens effekter skapar psykisk ohälsa hos framförallt flickor, och disciplinproblem i klassrummen och dåliga studieresultat hos framförallt pojkar. Detta bådar inte gott för jämställdheten om 20-30 år.

Varför föräldraförsäkringen kan skapa bättre föräldrar
Det är dock inte bara barnens utveckling som kan påverkas negativt av bristande kontakt med föräldrarna eller vårdnadshavarna. Även föräldraskapet påverkas negativt av bristande kontakt med barnen. Vi gissar att dessa indirekta effekter är ännu mer problematiska för barnet eftersom de lätt kan bestå hela den 18 år långa barndomen.

Den förälder som får 6-8 månaders föräldraledigt med barnet – som den av viss föreslagna
50/50-delade föräldraförsäkringen – och upplever slitningen när föräldraförsäkringen är över, och som inte fullt ut får genomleva barnets för föräldraskapet så viktiga trotsålder – den föräldern riskerar att förlora förståelsen för föräldraskapet. Risken är stor att ingen av föräldrarna riktigt vill knyta an till barnet om de vet att föräldraledigheten är över på 6-13 månader som idag eller ännu värre vid 50/50 delning. En sådan kort tid gör för ont. Det gör ont att av yttre orsaker tvingas separera från en anknytningsrelation vid en känslig ålder.

Mycket riktigt visar också en studie som presenterades redan 2007 att även välmående svenska medelklassföräldrar har svårt för föräldraskapet idag. Forskaren och skolkonsulten Britta Johansson säger: ”Det ligger stora risker i att föräldrar inte tar sitt uppdrag på allvar. Föräldraansvaret kan inte lastas över på skolan. Barndomen ska lägga grunden för den trygga och kultiverade människan men har för många barn fått en motsatt effekt.”

Hennes studie visar att föräldrarna saknar kunskap om barns behov och inte förmår sätta gränser. Hon säger vidare: ”Samhällets erbjudande om heldagsomsorg tycks leda till att många föräldrar tappar greppet om sitt eget ansvar. De tror/vill att barnen uppfostras på förskolan/skolan och de utgår från att experterna på deras barn finns där.”

Britta Johansson skriver vidare: ”Föräldrar måste ta sitt uppdrag på allvar. Barn behöver i första hand föräldrarna, sin familj, som en grund för sin socialisation. Denna viktiga och avgörande process i barns liv kan aldrig läggas över på förskolan/skolan, där personalen är utbytbar och inte följer barnen under annat än en kort period av uppväxten.”

Undertecknad som regelbundet träffar svensk skolpersonal på olika platser i landet kan bara understryka att dessa skulle ge en rungande bekräftelse till Johanssons studie. Detta är exakt den verklighet de arbetar med varje dag under stor frustration. Precis som Johansson skriver: Skolan kan inte överta föräldraansvaret. Men nuvarande föräldraförsäkring med ett abrupt slut vid 16 månaders ålder innebär just att förskola, skola och fritids tvingats överta ett slags fostransansvar som dess former inte alls har förutsättningar att kunna fylla.

I Haro har vi kommit i kontakt många föräldrar som fullständigt misstror sin förmåga att ens kunna ta omsorg om sin ettåring. Varifrån kommer misstron? En gissning är att när en förälder ser förskolemiljön med all dess organisation och många leksaker så infinner sig känslan att något liknande kan de aldrig erbjuda sitt barn. Det är ett lika tragiskt som fatalt missförstånd: Det förskolan erbjuder ett litet barn i organisation och material är inte alls vad ett litet barn behöver. Vad det lilla barnet behöver är en trygg, nära emotionell kontakt med en vuxen som bryr sig, helst en som finns där under hela barndomen och mer därtill, alltså en förälder eller vårdnadshavare. Detta högst centrala faktum lyser dock med sin frånvaro i hela den svenska familjepolitiska diskussionen.

Föräldrar älskar sina barn. Samtidigt är det uppenbart att dagens föräldraförsäkring inte räcker för att ge föräldrarna tillräcklig kontakt och erfarenhet med sina egna barn. Föräldraförsäkringen behöver bli längre. Föräldraförsäkringen behöver ge föräldrar budskapet: ”Du känner ditt barn bäst, du måste välja lämpligaste omsorg, du får ekonomiskt stöd oavsett vilken omsorgsform du väljer: förskola, hemmaförälderomsorg, morfar, faster, granne eller annan person du har förtroende för.”

Barns behov och kvoterad föräldraförsäkring
Med dagens längd på föräldraförsäkringen så riskerar en ytterligare delning, kvotering eller
individualisering av föräldraförsäkringen att vi kommer ur askan och in i elden. (Individualisering är egentligen ett missledande begrepp eftersom det är barnet som är den försäkrade individen.) Med 6-8 månader tillsammans med barnet per förälder finns risken i vissa familjer att ingen av föräldrarna får tillräcklig anknytning till barnet, vilket ur barnets synpunkt är väsentligt sämre. Anknytningen är emotionell, och lika lite som statsmakterna kan reglera hur lång förälskelsefasen ska vara mellan nyförlovade, ja ännu mindre kan de reglera föräldrars och små barns anknytning genom kvoterad föräldraförsäkring. Av detta skäl går det inte heller att jämföra de föräldrar som själva valt delad föräldraförsäkring och tro att samma förment goda effekter skulle uppstå även vid kvotering mot föräldrarnas vilja.

Likaså riskerar en delning av dagens 16 månader att leda till att åtskilliga barn börjar förskola redan vid 8 månaders ålder, om en förälder av den ena eller andra anledningen inte kan eller vill ta ut  föräldraförsäkringen. Detta är ett klart brott mot synsättet att föräldraförsäkringen är barnets  försäkring för en närvarande vuxen – det enda rimliga synsättet utifrån barnkonventionen.

En jämställdhet som respekterar barns behov
Om vi nu ombesörjer det lilla barnets behov som första prioritet i enlighet med såväl barnkonventionen som psykologisk sakkunskap och förlänger föräldraförsäkringen, hur ska vi då lösa frågan med jämställdheten?

Jämställdhet är ett centralt värde för Haro. Jämställdhet handlar ju ytterst om varje människas möjlighet att växa till sin fulla potential oavsett kön – ett centralt värde hos snart sagt varje förälder.  Men en fördjupad analys av jämställdhet visar på problem med dagens begrepp, problem som är lika gamla som begreppet jämställdhet.

När jämställdheten tog fart i Sverige på 1960-talet så ansågs att de kvinnor ”som gick hemma och ingenting gjorde” – de som tog hand om barnen – nu fick en meningsfull sysselsättning genom ett arbete på arbetsmarknaden, något som uppenbart ansågs väsentligt mer värdefullt än omsorg om barnen. Att 1950-talets hemmafruar egentligen utförde ett högst väsentligt barnomsorgsarbete blir uppenbart idag när föräldraskapet marginaliserats och vi ser hur den psykiska ohälsan hos unga mångfaldigats och skolresultaten sjunkit till OECD:s botten.

Omsorg om småbarn måste vara att betrakta som ett arbete, ett arbete som måste utföras om vi ska få en ny generation svenskar kapabla att leda och leva i ett alltmer krävande och komplext samhälle. Detta arbete måste utföras väl och någon måste utföra det.

Det är uppenbart, genom en massiv mängd vetenskaplig forskning och verkliga utfall, att förskolan inte har kunnat uppfylla den roll man hoppades på under 1970-talet. Dessutom har föräldraskapet försvagats – en oförutsedd konsekvens. Det handlar om ett föräldraskap som ska räcka inte bara förskoleåren utan även hela grundskoletiden och gymnasieåren. Det blev helt enkelt för lite föräldraskap, för lite emotionell näring, för lite anknytning för en god mänsklig utveckling med den familjepolitik med fokus på jämställdhet som initierades på 1970-talet.

Den naturliga lösningen är naturligtvis att erkänna föräldraskapet för dess stora samhällsvärde – få arbeten kan mäta sig i värdeskapande med föräldraskapet. Varje investering i småbarns utveckling är kaffepengar jämfört med vad barnen som vuxna kommer att ge tillbaka till samhället i form av skatteintäkter under ett helt produktivt liv.

Rimligtvis innebär det att föräldraskap måste ses som en merit värdigt en framskjutande plats i meritförteckningen. Den amerikanska ekonomijournalisten Ann Crittenden argumenterar starkt för detta i boken If you’ve raised kids, you can manage anything. Hon visar att de erfarenheter som ett medvetet föräldraskap på heltid med många barn ger, är fullt jämförbart med vad som lärs ut på ledarskapsutbildningar runt om i världen. Självklart ligger det i statsmakternas möjlighet att initiera att ett hemmaförälderskap räknas som merit för varje anställning som kräver social kompetens, ledarförmåga och samarbetsförmåga. Vi har hittills blundat för det faktum att det inte finns en bättre och mer allmänt tillgänglig utbildning i personlig utveckling än den att vara förälder på heltid ett antal år – att tvingas engagera sig i någon annan än sig själv, någon annan som kommer att blotta varje egen omogenhet – ett litet barn. Varje engagerad hemmaförälder kan skriva under på detta.

Det finns ett otal exempel att berätta, här är bara två: En brittisk hemelektronikkedja upptäckte redan på 1990-talet att det var lättare att lära en hemmamamma tillräckligt med teknik för att ge kundservice på datorer, än att lära en datornörd tillräckligt med social kompetens för att göra samma jobb. Crittenden berättar om de amerikanska personalchefer – ofta kvinnor – som inser att en 35-årig civilekonom som varit hemma 10 år med barn är en betydligt mer mogen och kompetent person än en nyutexaminerad 25-åring utan barn. Vem – mamma, pappa eller annan vårdnadshavare – som är hemmaförälder, med eller utan föräldraförsäkring, spelar givetvis ingen roll. Om föräldraskap ger ett plus på meritförteckningen bör det omedelbart bli mer intressant även för karriärsugna pappor.

Man kan till och med fråga sig om inte den bristande mognad som förefaller växa inom delar av samhällsdebatten idag just har sin orsak i för lite föräldraskap. Det är uppenbart för många att den största potentialen för mänsklig utveckling ligger hos föräldrar och vårdnadshavare, för barnen såväl som för de vuxna. Platsen för denna utveckling är hemmet och familjen, oavsett konstellation. Ändå förefaller en mer eller mindre enig svensk politikerkår göra allt för att försvåra familjerelationer – kan detta vara det farligaste sociala fullskaleexperimentet någonsin?

Svenska regeringar, oavsett politiskt block, vill gärna ”gå före och leda opinionen” eller ”ändra befolkningens attityder” i olika frågor – exempelvis jämställdheten. Statsmakterna har givetvis utomordentliga möjligheter att istället initiera en kultur där de offentliga arbetsplatserna ser några års medvetet hemmaförälderskap som en merit. Väl i offentliga sektorn lär den privata sektorn haka på, av en rad goda skäl.

Ända sedan Sverige införde rösträtt för kvinnor i början av 1900-talet har jämställdheten hela tiden utvecklats. Ingen har kunnat exakt förutsäga dess verkningar. Idag har vi facit gällande barnen vilket innebär att jämställdheten åter måste uppdateras. Det vi här säger är inget nytt. Denna syn på jämställdhet diskuteras världen över som ”tredje vågens feminism”, något om Riksorganisationen Haro jobbar intensivt för.

Slutsatser

1) Föräldraförsäkringen behöver förlängas till tre år – för såväl barn som föräldrar
Både för små barns behov och för föräldraskapets kvalitet behöver föräldraförsäkringen ha
möjligheten att förlängas till tre år, enklast kanske genom att radikalt utöka antalet garantidagar för de föräldrar som inte nyttjar förskola. Vid en tre-årig föräldraförsäkring blir frågan om delning betydligt mindre kontroversiell, även om vi är övertygade om att beslutet fortfarande ska vara föräldrarnas eller vårdnadshavarnas.

Det avskaffade vårdnadsbidraget var en slags halvmesyr till utökad föräldraförsäkring till för lågt belopp och inte genomfört på nationell nivå. Med en förlängning av föräldraförsäkringen till tre år ges ett bättre alternativ. Om en del av denna utökade föräldraförsäkring kan överföras till andra vuxna närstående till barnet så blir det en ännu bättre försäkring för barnets tillgång till en vuxen som han eller hon är anknuten till.

2) Hemmaförälderskap som en merit i meritförteckningen
Detta är vårt svar på såväl frågan om jämställdhet som arbetsmarknad. Ett erkännande av föräldraskapets värde har många fördelar förutom att bättre sörja för barns behov och utveckla föräldraskapet.

Den förre socialdemokratiska socialministern på Åland, Carina Aaltonen, betonade i en intervju vikten av att föräldrar har tid när barnet är litet för att ”coola ner” och hitta sin föräldraroll – en motivering till Ålands nyligen utvidgade hemvårdsstöd. Mot bakgrund av det stora antal kvinnor som går i förtidspension i Sverige kan man också fråga sig om det inte är bättre att möjliggöra ett hemmaföräldraskap för 2-3 barn på cirka tio år än att utbränd avsluta arbetslivet tio år i förtid.

Människans reproduktion är människans absolut viktigaste uppgift i nivå med att bevara vår planet beboelig. Lika mycket som miljöproblemen måste vi ta uppgiften med att fostra nästa generation på allvar. Föräldraskapet är dessutom billigare för miljön än en lång rad andra mänskliga sysselsättningar.

Haro menar att en väsentligt utökad föräldraförsäkring som fyller barns behov och en jämställdhetssyn anpassad till detta enligt vad som beskrivits ovan är vad utredningen måste utgå ifrån – vare sig barnkonventionen, statistiken eller en överväldigande mängd kunskap ger utrymme för något annat synsätt.

På uppdrag av Riksorganisationen Haros riksstyrelse i november 2015

Jonas Himmelstrand
Familjepolitisk expert i Haros riksstyrelse
jonas.himmelstrand@haro.se

Referenser
Barnkonventionen – FN:s konvention om barnets rättigheter
Ungdomar, stress och psykisk ohälsa – Analyser och förslag till åtgärder. SOU 2006:77
PISA – Programme for International Student Assessment 2012. OECD och Skolverket
Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective. Skolverket
TIMSS – Trends in International Mathematics and Science Study 2003 och 2007.
Skolverket
Våga ta plats i ditt barns liv, av Gordon Neufeld och Gabor Maté.
ISBN 91-85327-55-7. Brainbooks 2009.
Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige, av Jonas Himmelstrand.
ISBN 91-975836-1-8. The Happy Company Publishing 2007.
FCCC, två artiklar i The Guardian,
Official: babies do best with mother 051002
Children ”develop better in mother’s care” 051003
Child Care and Child Development, by NICHD Early Child Care Research Network.
ISBN 1-59385-138-3. The Guilford Press 2005.
Förskola för de allra minsta, av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss.
ISBN 91-7331-267-3. Carlssons 2009.
Förskolan, forskningen och sanningen, uppsats av Jonas Himmelstrand.
Nätverket Hemmaföräldrar 2006.
Mår barnen bra i förskolan? av Ulla Waldenström.
ISBN 91-85565-68-7. Karolinska Institutet University Press 2014.
Britta Johansson, Att våga sätta gränser, artikel i Svenska Dagbladet 070126.
If You’ve Raised Kids, You Can Manage Anything, av Ann Crittenden.
ISBN 1-592-40073-6. Gotham Books 2004.
”S-minister gillar vårdnadsbidrag”, intervju i Världen Idag 150511 med Ålands förre socialminister
Carina Aaltonen.