Den förlegade smittskyddslagen, dags att avkriminalisera hiv!

Jonas Gardells succédrama ”Torka aldrig tårar utan handskar” beskriver hur det var när hiv kom till Sverige på 80-talet, en bild som fortfarande lever kvar. Forskningen har utvecklats och nått stora framsteg. Redan 1996 kom det hivmediciner som fungerade bra och som har gjort att hiv sedan dess har varit en kronisk behandlingsbar sjukdom i Sverige.

Samtidigt som den välinställda behandlingen möjliggjort en bra levnadsstandard för den som lever med hiv, har också risken för virusöverföringen minimerats drastiskt. Men trots alla medicinska framsteg lever än idag den gamla bilden av hiv som en livsfarlig sjukdom kvar i ett samhälle där hiv inte längre är livsfarligt.

Varken lagstiftning eller samhället hänger med, inte utan allvarliga konsekvenser för de som lever med hiv. Är det inte dags att uppdatera vår bild av hiv så att det speglar dagens verklighet? Varför håller vi fast vid den gamla bilden så krampaktigt?

Varje år får mellan 400 och 500 personer sin hivdiagnos och idag lever 6800 personer med hiv i Sverige, det vill säga mindre än 0,1% av Sveriges befolkning. Av dem står nio av tio på en välinställd behandling som är så effektiv att den sänker virusnivån och smittsamheten till praktiskt taget noll. Inte många vet om det, men välbehandlat hiv behöver inte vara överförbart!

Risken för att överföra viruset till någon annan är mycket låg om man går på en välinställd behandling, om man dessutom använder kondom är risken till och med minimal.

Genom att testa sig regelbundet och känna till sin hivstatus och tidigt påbörja en behandling, kan man förbättra sin egen hälsa och förhindra att hiv överförs till någon annan.

Trots de medicinska framstegen de senaste 20 åren har varken samhället eller lagstiftarna hängt med, vilket innebär förödande konsekvenser för personer som lever med hiv. Smittskyddslagen kategoriserar hiv som en allmänfarlig sjukdom vilket indirekt gör personer som lever med hiv till kriminella, bara för att de har hivviruset. Det är lite som att stämpla alla som hackers bara för att de äger en dator, oavsett vad de gör med den.

Så som lagen är utformat idag behöver man egentligen inte begå något brott, utan det räcker att man haft oskyddat sex utan att informera om sin sjukdom, oavsett om man har en välinställd behandling som gör att man inte kan överföra sjukdomen till andra eller inte.Konsekvensen är att många som lever med hiv känner en oro för att bli anmälda, och detta leder till att många inte vågar testa sig.

Detta slår tungt på till exempel par som vill skaffa barn ihop där endast den ena är hivpositiv, som får rådet av sin läkare att prova på naturligväg eftersom partnern har en välinställd behandling med omätbara virusnivåer. När relationen inte fungerar kan den hivpositiva partnern anmälas i samband med separationen som hämnd eller för att få ett högt skadestånd. Om överföring inte skett lägga polisen ner ärendet nu för tiden, men det blir alltid en anmälan och en utredning som är psykiskt påfrestande.

Ett annat exempel där lagen slår tungt är mot papperslösa eller nyanlända migranter, som riskerar att bli utpressade på pengar eller tvungna att vara kvar i dåliga relationer av rädslan för att det ska komma ut att man lever med hiv och på grund av det förlora sitt sociala sammanhang som man är beroende av.

Internationella rekommendationer från FN och WHO slår fast att alla former av kriminalisering försämrar hivpreventionen och att bästa preventionen är ökad tillgänglighet till testning och behandling. Konsekvensen av smittskyddslagens kategorisering av hiv som allmänfarlig sjukdom är en tung barriär för att människor ska våga testa sig, på grund av lagens följder.

Med andra ord får vi en försämrad hivprevention. Med den kunskap vi har idag kan vi säga att i Sverige är hiv inte längre en allmänfarlig sjukdom, utan en livslång behandlingsbar sjukdom och därför behöver vi avkriminalisera och ändra lagen.

Christina Franzén
Ordförande Hiv-Sverige

Kontaktperson

Farhad Mazi Esfahani
Verksamhetsutvecklare Hiv-Sverige