Avloppsvattnet visar hur friska vi är

Forskningen har tagit henne från Magle avloppsvåtmark till Maputo Bay – allt för att titta närmare på tarmbakteriers spridning från människa till djur. På fredag disputerar Högskolan Kristianstads mikrobiolog Stina-Mina Ehn Börjesson med sin avhandling.

Fina och färgglada fläckar i lila, blått, grönt och orange pryder omslaget på Stina-Mina Ehn Börjessons avhandling. Men i själva verket föreställer de bakterier, och den som råkat få i sig enterokocker, campylobakter eller vibrio vet att de kan vara riktigt otäcka, och resultera i magkramper och illamående. I sin avhandling undersöker författaren om dessa bakterier sprids från människor, via avloppsvattnet, till djur.

– Ett tag funderade jag på att kalla den för ”fågel, fisk eller mittemellan”. För det täcker in stora delar av det som avhandlingen tar upp.

Med avhandlingen sätter hon punkt för ett arbete som tog sin början redan under 1990-talet. Då ökade nämligen myndigheternas krav på att avloppsvattnet skulle renas från kväve och fosfor, som annars skulle hamna i havet. I Hässleholm byggdes en avloppsvåtmark som ett extra reningssteg. När Stina-Mina Ehn Börjesson var på reningsverket och tog mikrobiologiska prover i våtmarken lade hon märke till alla änder och andra fåglar som verkade trivas utmärkt i behandlingsdammarna.

– Även om reningen av bakterier fungerar till 99 procent, så kom det ut mängder av levande tarmbakterier. Miljarder faktiskt, varje dygn.

När hon därefter, på fritiden, besökte hembygdsparken i Hässleholm med familjen, lade hon märke till att även där fanns änder. De matades av barn och föräldrar och bajsade följaktligen mitt bland alla lekande barn.

– Tänk om det fanns en risk att barnen kunde komma i närkontakt med fåglarnas bajs, när fåglarna nyss simmat i avloppsdammarna? Därmed skulle en cirkel vara sluten. Tarmbakterier från människors avföring fördes via vattnet till änderna, för att så småningom kanske komma tillbaka till människan.

Blev resistenta mot penicillin

Forskningen kring riskerna att djur kunde smittas med bakterier från människor var knapphändig, så hon bestämde sig för att undersöka saken närmre.

Hon byggde en egen liten våtmark med renat avloppsvatten inne på reningsverket. Där fick tolv änder simma under några veckor medan hon samlade bajsprov från dessa. Syftet var att se om ändernas tarmflora påverkades av bakterierna i avloppsvattnet, om fåglarna tog upp nya campylobakt- eller enterokockstammar och om bakterierna i fåglarnas tarmar blev mer resistenta.

Resultaten blev inte så entydiga som hon hade hoppats på. Hon kunde visserligen se att fåglarna bar på enterokocker som var mycket lika de som isolerats från avloppsvattnet, men med de metoder som stod till buds var det svårare att bevisa att de kom från just avloppsvattnet.

– Däremot såg vi något intressant: campylobakterna i ändernas tarmar blev resistenta mot penicillin efter att änderna simmat någon vecka i avloppsvattnet. Tarmens ekosystem är förstås väldigt komplext och många faktorer spelar in, så vad detta betyder behöver studeras mer. Men om det stämmer, så skulle avloppsvatten kunna bidra till att fåglar som lever vid reningsverket blir bärare av resistenta bakterier. Fåglar är rörliga och kan sprida dessa vidare till människa och samhälle.

I en påföljande studie reste hon och några kollegor till Maputo i Moçambique. Denna gång ville de undersöka musslor och bakterier. Musslor filtrerar vatten och koncentrerar bakterier, exempelvis vibrio där vissa arter och stammar kan orsaka maginfektioner.

– Det fanns höga halter av vibrio, men bara några få av vibriostammarna bar på gener som förknippas med de egenskaper som orsakar sjukdom hos människa. Trots att den orsakar livsmedelsburna sjukdomar är vibrio faktiskt en miljöbakterie som trivs i hav och vid varma temperaturer. Det är rätt troligt att problemet även här i Sverige ökar i takt med den globala uppvärmningen.

Manar till försiktighet med antibiotika

I en sista studie har hon studerat hur länge enterokocker kan överleva utanför tarmen vid temperaturer som är vanliga i svenska sjöar.

– Avloppsvattnet är som ett mått på hur friska vi människor är i tarmen och vad vi stoppar i oss. Är många sjuka av campylobakter kommer mycket av dessa bakterier till reningsverket. Och om vi äter stora mängder antibiotika hamnar det i avloppsvattnet. Låga halter av antibiotika som inte tar död på bakterier kan istället bidra till att de blir resistenta.

Stina-Mina Ehn Börjesson menar att det bästa är att satsa på preventivt arbete. God handhygien och bra livsmedelshantering bidrar till att färre människor blir sjuka.

– Där är lektionerna i hem- och konsumentkunskap i skolan särskilt viktiga.

Hon manar också till försiktighet med antibiotika. Så fort det används kommer resistensen öka bland tarmbakterier hos djur och människor. Många antibiotika bryts inte ner av kroppen utan hamnar tillsammans med våra bakterier i reningsverket.

– Sverige har visserligen varit pådrivande i att begränsa antibiotika i samband med djuruppfödning och inom humanmedicinen, men fortfarande används antibiotika ändå i onödan.

Även om hennes avhandling är klar, kan hon konstatera att mycket återstår att utforska. Själv vill hon gärna fortsätta vidare på det inslagna spåret.

– Jag vill utgå från specifika resistensgener hos bakterier isolerade från änder som lever inne på reningsverket under vintern, och jämföra dem med resistensgener från bakterierna som finns i avloppsvattnet och som kommer från människor. De konsekvenser mänskliga aktiviteter får i förlängningen – det är egentligen bland det mest intressanta inom mikrobiologin just nu.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell