Tillvaron som doktorand: ”Ett himmelskt helvete”

Livet som doktorand kan vara fantastiskt, men också eländigt. En ny bok, sammanställd av bland andra universitetslektor Marie-Louise Österlind, tar ett helhetsgrepp om forskarutbildningen och föreslår förändringar som kan ge doktorander runtom i världen en bättre och tryggare tillvaro.

Som himmel och helvete. Med dessa ytterligheter beskrivs tillvaron som doktorand i den nya antologin, som fått titeln Doctoral Education as If People Matter.

– Jag tycker att det är en bra beskrivning, säger huvudredaktör Marie-Louise Österlind, som också är prodekan och universitetslektor i psykologi vid Högskolan Kristianstad.

Hon minns hur hon för några år sedan mötte en handledare, som uppenbarligen tappat tilltron till forskarutbildningarna, och som uttryckte: ”Jag skulle inte rekommendera någon att bli doktorand”.

– Jag ser mer optimistiskt på det, men jag tror också att vi behöver lyfta fram problemen och se vad som kan förbättras.

Idén att skriva en bok om forskarutbildning och om doktorandernas fröjder och våndor tog form en gråmulen höstdag för tre år sedan. Marie-Louise Österlind befann sig i en stuga på Tjörn tillsammans med vännerna och kollegorna Pam Denicolo och Britt-Mari Apelgren. Alla tre har, på varsitt håll, intresserat sig för arbetsförhållandena inom akademin och de har många gånger vidrört tanken att skriva en artikel tillsammans. Men nu kom de fram till att det skulle bli en bok; en antologi som samlade forskning och tankar om doktoranders villkor i olika delar av världen.

– Vi ville ha en spridning, men samtidigt skulle läsarna känna igen sig i problematiken. Några av författarna kändes helt självklart att tillfråga, och de flesta var genast med på noterna.

Doktorandtidens möjligheter och risker

Bokens olika kapitel är skrivna av forskare från bland annat England, Sverige, Australien, Portugal, Brasilien och Kina. Alla med det gemensamma målet att forskarutbildningarna ska bli så bra som möjligt.

Doktorandtiden har ibland beskrivits som ”ett himmelskt helvete” – något som stämmer överens med Marie-Louise Österlinds egen erfarenhet som doktorand och som fackligt engagerad i SULF, Sveriges universitetslärare och forskare.

– Å ena sidan känner man sig priviligierad som får tid och möjlighet att fördjupa sig i sitt forskningsämne. Å andra sidan brottas man ofta med tidspress, bristande egenkontroll och otillräckligt stöd, vilket kan leda till ohälsa och avbrutna studier.

När de tog del av de olika kapitel som författarna skrivit, kunde Maria-Louise Österlind och hennes redaktörskollegor se ett mönster, där problemen uppstod på olika plan: systemnivå, mellannivå och individnivå.

– Genom att uppmärksamma de tre nivåerna kan vi ta oss en bit framåt. Annars finns det risk att man individualiserar ett problem som egentligen ligger längre upp i strukturen.

Ett exempel är den förändring på systemnivå som skett inom akademin de senaste decennierna. Marie-Louise Österlind beskriver hur frihet och kreativitet i många fall bytts ut mot regler och konkurrens i forskarvärlden. Som doktorand förväntas man vara utåtriktad och samverkande, och kunna marknadsföra sig själv och sitt projekt för att skaffa finansiering. Ofta premieras de ämnen som är tydliga och mätbara och passar in i ett redan etablerat rankingsystem, som hämtat inspiration från New Public Management.

– En forskargrupp i medicin kan till exempel se hur meriteringspoängen rasslar in, medan det arbete som en professor i historia lägger ner, inte värderas alls lika högt. Risken finns att forskarna anpassar sig efter systemet och enbart ägnar sig åt forskning som är mätbar utifrån de färdiga kriterierna.

Men det finns också sätt att bryta sig loss. Som exempel lyfter hon fram det radikala grepp som tagits vid universitetet i Gent i Nederländerna. Man har helt sonika valt en annan utvärderingsmetod som tar hänsyn till kriterier som gynnar och fördjupar forskningen.

– Det vore intressant om också andra lärosäten började göra samma sak som i Gent, genom ”stepping out of the rat race”.

Doktorander önskar en ”comfort zone”

På mellannivån befinner sig handledare och forskningsutvecklare, som också har en stor inverkan på doktorandernas arbetsvillkor.

– En del doktorander upplever att de får fantastiskt stöd och bra resurser genom sin handledare, och för andra blir mötet med handledaren mer negativt och i värsta fall ett obearbetat trauma. Samtidigt är handledaren ju också fast i systemet och lyder under de krav som kommer uppifrån.

Ett förslag som flera doktorander vädrat, är att inrätta en ”comfort zone” – ett sammanhang där de tillåts diskutera problem, stress och våndor utan att bli bedöma eller kontrollerade av en handledare.

Samtidigt som Marie-Louise Österlind och hennes författarkollegor lyfter fram problem och våndor bland doktoranderna, är hon själv medveten om att svenska doktorander har det väl förspänt, jämfört med i många andra länder. De har trygghet i form av anställning och fast lön. En stark arbetsmiljölagstiftning ska, vid korrekt tillämpning, fungera som ett skydd och en trygghet även för doktorander.

Hennes erfarenheter från den egna arbetsplatsen, Högskolan Kristianstad, är också genomgående positiva. Hon kom hit för 24 år sedan och har trivts mycket bra med ledning och kollegor.

– Arbetsmiljön är bättre här än på många andra ställen. Det råder inte samma konkurrens som på många andra lärosäten, utan vi är ganska samarbetsinriktade. Vi gör bra saker och gläds med varandra.

Men bra kan bli ännu bättre, och fler doktorander runtom i världen kan få uppleva åren inom akademin som ett himmelrike snarare än som ett helvete. Därför hoppas hon och de andra redaktörerna att boken ska nå fram till beslutsfattare på olika nivåer.

– Kanske får de idéer om hur man kan förändra och förbättra. För vi utgår från att såväl handledare som rektorer faktiskt vill göra det så bra som möjligt för våra framtida forskare. Det är ju de som ska åstadkomma stora och viktiga saker när vi inte längre finns.

Doctoral Education as If People Matter – Critical Issues for the Future

Text och foto: Kerstin Weman Thornell