Forskarkrönika: Karriärmässig harakiri - knappast!

Under hösten 2020 kommer fem forskare på Högskolan Väst att skriva krönikor i tidningen TTELA. Den tredje krönikan i serien heter "Karriärmässig harakiri - knappast!" och är skriven av Shrikant Joshi, professor i produktionsteknik.

Det har nu gått fem år sedan min fru och jag lämnade Indien och flyttade till Trollhättan. Trots att jag hade skrivit på ett treårskontrakt för Högskolan Väst så var jag övertygad om att vi inte ens skulle vara kvar ett år.

Jag var helt säker på att jag skulle begå karriärmässig harakiri om vi stannade länge. Hemma i Indien ansågs jag vara en expert inom mitt område och nu var jag på väg till ett ställe där ingen visste vem jag var. Att anpassa våra sociala liv, från en pulserande metropol på nio miljoner invånare till en väldigt avslappnad, om än vacker, stad på 50 000 människor förväntades dessutom bli tufft.

Jag kan konstatera att det hittills varit en fascinerande resa. Vi skaffade oss snabbt vänner här som var supertrevliga så fort isen brutits. Det sociala livet i Sverige blev också avsevärt enklare när även vi blev övertygade om att det faktiskt inte finns dåligt väder, utan bara dåliga kläder.

Yrkesmässigt såg det dock annorlunda ut. De första månaderna här förstärktes bilden av att jag var på väg mot karriärens minst produktiva år, och att jag skulle vara slut som forskare när det var dags att åka tillbaka till Indien. De flesta kollegorna jobbade bara åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. Ingen hårdkörde 11-14 timmar per dag, sex dagar i veckan som jag var van vid.

Jag gick också runt med en känsla av att jag inte gjorde tillräckligt för att förtjäna min lön. Mitt i allting hörde dessutom högskolans HR-avdelning av sig och krävde att jag skulle ta 35 dagars semester eftersom jag var lite äldre. Vilken galenskap! Som mest hade jag under min karriär tagit ut tio dagars semester.

Nu har jag långsamt anpassat mig till arbetslivet i Sverige. Min fru och jag har spenderat mer tid tillsammans de senaste fem åren än vi gjort de föregående 25 åren sammanlagt. Vi har också rest otroligt mycket. De kortare arbetsdagarna och den lägre stressnivån har också gjort att jag inte längre har någon ursäkt att undvika gymmet. Jag känner mig mer hälsosam och är i bättre fysisk form än någonsin tidigare. Livet framstår som en enda lång ”jobbsemester”.

Men min arbetsprestation då? Spikrakt neråt skulle man kunna tro. Fel! En snabb uppskattning jag gjort visar att detta är mitt mest produktiva år någonsin. Jag har aldrig publicerat så många forskningsrapporter som i år. Hur detta är möjligt förblir ett mysterium.

Vad är det då som är så bra med Trollhättan och Högskolan Väst? Fantastiska kollegor? Enastående ingenjörer? Motiverade studenter? Lugnet i staden? Säkert en kombination av alltihop. Det här med balans i livet kanske inte bara är prat, trots allt.

Vem vet? Vad jag vet är att det inte är så farligt att inse att man har fel ibland. Karriärmässig harakiri? Knappast.