Forskarkrönika: Tack för att ni är vår framtid!

Under hösten 2020 kommer fem forskare på Högskolan Väst att skriva krönikor i tidningen TTELA. Den andra krönikan i serien heter "Tack för att ni är vår framtid!" och är skriven av Emma Sorbring, professor i barn- och ungdomsvetenskap.

Det senaste halvåret har krävt lite extra av oss som människor. I nyhetsrapportering, samhällsinformation och sociala medier har vi fått ta del av bedrövelser, insatser och nyvunnet hopp. Utöver den faktiska pandemin har mycket uppmärksamhet riktats mot arbetsmarknadsproblem, men även mot äldres utsatthet och uppoffringar. Detta är mycket viktiga områden och det är bra att dessa belyses. Men vi måste också komma ihåg att värna och uppmärksamma (och tacka) våra ungdomar.

Stora delar av förra terminen var det distansundervisning som gällde för Sveriges dryga 350 000 gymnasieelever. Detta var en utmaning för lärarna, men framför allt för eleverna, vars framtid hänger på betygen. Alla gjorde de ett imponerande jobb. Men vi pratar nästan inte alls om ungdomarnas enorma insats eller uppoffringar.

I en färsk undersökning från Högskolan Väst och Jönköping University med gymnasieelever från hela Sverige, rapporterar övervägande delen av dem att de vid tidpunkten för enkäten (juni) anpassade sig till myndigheternas riktlinjer om social distansering och att de litade på att myndigheterna gjorde sitt bästa. Men det skedde till ett pris. Ungdomarna berättade att de hade svårt att vara i fas med skolarbetet, att de träffade kompisar (IRL) mycket mer sällan och att konflikter med föräldrar ökade markant. De sov sämre, kände sig mer ensamma, mer ledsna, mer stressade och upplevde en ökad ångest.

Det gör mig arg, ledsen och förbannad att inte mer fokus, omtanke och resurser har lagts på ungdomarna och deras situation. De är i en ålder då de med hjälp av stöttande samhälle, skola, familj och närvarande kamrater ska ta sig ut i livet – och vi bad dem att avstå. Istället var de hänvisade till studier på distans och socialt umgänge via sociala medier. Det är inget fel i sig, men vi måste också förstå att det påverkade dem och vi måste vidta åtgärder för att de trots pandemin ska kunna fortsätta sina liv. Digitala tekniker är ett verktyg som kan användas i en viss utsträckning, men det är tydligt att det inte fyller de behov vi har som människor, inte ens för våra ungdomar. De drabbas lika hårt som alla andra – oavsett digitala kompetenser.

Vi ska tacka alla ungdomar för att de förstått vidden av pandemin och att de bidragit till att minska smittspridning. De har avstått från ordinarie skolgång, aktiviteter, nöje, kamrater och framför allt framtidsdrömmar – för att de kan föra smittan vidare till nära och kära och inte för att de själva löper stor risk att få så mycket mer än en vanlig influensa. Tack till er alla! Det känns tryggt att det är ni som är vår framtid!

Emma Sorbring, professor i barn- och ungdomsvetenskap, Högskolan Väst

Projektledare för forskningsprojektet COVIDung är Sabina Kapetanovic.