Forskarkrönika: Varför stannade de inte bara hemma?

Under hösten 2020 kommer fem forskare på Högskolan Väst att skriva krönikor i tidningen TTELA. Först ut är Beata Jungselius, doktor i tillämpad IT, med krönikan "Varför stannade de inte bara hemma?".

När coronapandemin bröt ut blev de flesta av oss tvungna att förändra våra sätt att leva, inte minst socialt. Ju viktigare det blev med social distansering, desto svårare blev det för många att få sina sociala behov tillfredsställda. De flesta av våra naturliga mötesplatser förändrades eller försvann, vilket ledde till att många isolerades. Särskilt äldre som ansågs vara en riskgrupp.

Trots starka rekommendationer om att hålla sig hemma tycktes många äldre ha svårt att göra så. Och i såväl traditionella som sociala medier var kritiken mot dessa socialt törstande pensionärer stor. Förstod de inte att det var farligt för dem att ge sig ut? Varför höll de sig inte bara hemma?

Därför att de, precis som alla vi andra, ville umgås med släkt och vänner. För yngre generationer låg det närmare till hands att exempelvis ersätta biobesöket med en Netflix-kväll där man på säkert avstånd kunde diskutera handlingen via Facetime. Men om man inte visste att den möjligheten fanns, och än mindre hur den fungerade, så var det kanske inte så konstigt att äldre ville ses ”på riktigt”?

Coronapandemin har inneburit att konsekvenserna av digitaliseringsglappet mellan generationer blivit särskilt synliga. Idag använder ungefär 95 procent av Sveriges befolkning internet, men de flesta av de som inte gör det är 66 år eller äldre. Det är just här och nu som det blir tydligt att ”använda internet” kan ha olika betydelse och att användningen skiljer sig åt mellan generationer. Vi som är lite yngre och mer vana vid att umgås på nätet påverkas kanske inte i samma utsträckning av uppmaningen om att stanna hemma. Många av våra äldre däremot, begränsas mer.

I de flesta fall är kunskap något som sprids från äldre generationer till yngre. Våra äldre har lärt oss laga köttbullar med gräddsås från grunden, backa med släp och besitter en mängd andra färdigheter som yngre generationer i många fall aldrig ens hört talas om.

När det gäller digital kommunikation är det däremot huvudsakligen de yngre generationerna som innehar både kunskaperna och de praktiska färdigheterna. När det rådande läget i världen nu inte tillåter att vi umgås fysiskt på samma sätt som tidigare är det kanske läge för oss yngre att fundera över hur vi kan hjälpa äldre i vår närhet att ta steget ut i den digitala sfären.

Så istället för att skälla på våra äldre när de vill träffa släkt och vänner borde vi istället försöka ge fler möjlighet att upprätthålla sina relationer digitalt för att minska effekterna av den sociala isoleringen. Och det vore väl ett fint sätt att betala tillbaka för allt de lärt oss?

Beata Jungselius
Doktor i tillämpad IT
Högskolan Väst