Krönika: När ”vi och dom” blir farligare än vi tror

Forskare, lärare och ledningsrepresentanter från Högskolan Väst skriver regelbundet krönikor i tidningarna TTELA och Bohusläningen. Den här gången är det Fredrik Sjögren, lektor i statsvetenskap, som uppmanar våra politiker att besinna sig och inte beträda det sluttande plan, där lite tjuvnyp och rackarspel leder till allt allvarligare avsteg från demokratins spelregler.

Mordet på Charlie Kirk är riktigt dåliga nyheter även om mycket fortfarande är oklart kring exempelvis motiv. Ingen har heller dömts för mordet än. Jag vill inte spekulera i något rörande detta. Naturligtvis går ens tankar till honom, som förlorade livet, och hans anhöriga och vänner i första hand.

Att det är riktigt dåliga nyheter beror på att mordet, oavsett motiv och gärningsman, passar in i den polariserade samtiden med dess narrativ lite för bra.

Mord har förekommit genom politikens hela historia, även i Sverige: man kan nämna Gustaf III, Olof Palme och Anna Lindh. Mord på politiskt aktiva hotar givetvis alltid demokratin, men jag tror att hotet är större nu än tidigare. I en alltmer polariserad debatt rivs ytterligare tillit till att ”dom andra” följer spelets regler bort. Mordet tolkas på sina håll inte som ett angrepp på demokratin och yttrandefriheten i första hand utan som att ”dom” börjat ta till mord som politiskt vapen. Då spelar det egentliga motivet mindre roll för konsekvenserna. Risken är överhängande att politiskt våld sprider sig.

Det beror på insikten inom samhällsvetenskaperna att när vi bestämmer oss för hur vi ska agera väger in hur vi tror att andra kommer att agera. Det är därför motiv och gärningsman inte spelar så stor roll för hur sådana händelser kan användas för att bygga en berättelse om ett krig mellan oss och ”dom andra”.

Att försöka förändra spelplanen är alltid lockande för politiker, om det går att få ut mer inflytande av de röster man lyckats värva i debatten. Och sedan de stora demokratiska genombrotten under det tidiga 1900-talet finns det mycket riktigt en veritabel flod av olika sätt att försöka gynna den egna sidan, den egna politiken, det egna partiet genom att försöka justera spelreglerna så att de blir mer gynnande för den egna sidans förslag.

Att politiken i en demokrati alltid skulle vara fair play och att politiker följer skrivna och oskrivna regler och konventioner är alltså en illusion. Men detta innebär också att demokratierna är så fruktansvärt sårbara.

Om vi förenklar något och tänker att politiken bara består av två sidor, vi och ”dom”, kommer vi agera utifrån hur vi tror att ”dom” kommer att agera. Om vi tror att ”dom” kommer att ingå och hålla långsiktiga överenskommelser kommer vi att vara benägna att också göra det. Om ”dom” tror att vi kommer att ljuga, kommer ”dom” också att vara mer benägna att slira på sanningen. Om vi tror att ”dom” kommer att justera valkretsarna för att gynna oss själva kommer vi också att göra det (vilket är precis vad som sker nu i republikanska Texas och demokratiska Kalifornien). Och om ”dom” tror att vi kommer att vara benägna att gripa till våld för att få igenom vår politik, kommer även våra företrädare att leva mer osäkert. Våldspiralen blir då ett faktum.

Just därför måste våra politiker besinna sig och inte beträda det sluttande plan, där lite tjuvnyp och rackarspel leder till allt allvarligare avsteg från demokratins spelregler genom att även motståndarsidan börjar fjärma sig från dem. Lika litet som att en fotbollsmatch kan spelas utan regler kan politisk kamp i en demokrati det.

Fredrik Sjögren
Lektor i statsvetenskap
Högskolan Väst

Publicerad i Ttela och Bohusläningen den 4 oktober 2025