Krönika: Starke man-syndromet dominerar världspolitiken

Forskare, lärare och ledningsrepresentanter från Högskolan Väst skriver regelbundet krönikor i tidningarna TTELA och Bohusläningen. Den här gången är det Wayne Stephen Coetzee, lektor i statsvetenskap, som lyfter fram farorna med att världspolitiken nu domineras av ett starke man-syndrom.

”Starke man-politiken” har flyttat från kulisserna till världspolitikens rampljus. Med starke man-politik menar jag ett ledarcentrerat styre som försvagar oberoende kontrollmekanismer och rättsstatens principer, och som behandlar problem som affärer att förhandla snarare än regler att upprätthålla.

Det som nu framträder med oroande tydlighet är en värld där snabba uppgörelser och mediala rubriker värderas högre än institutioner. Vecka efter vecka får vi tillfälliga frysningar av konflikter i stället för lösningar, glättiga fototillfällen i stället för rättslig efterlevnad, och maktpolitik som marknadsförs som fred.

Titta på de senaste händelserna. USA:s president Donald Trump har föreslagit ett stopp för kriget i Ukraina "vid frontlinjerna", vilket i praktiken innebär en frysning som ger Ryssland kontroll över de områden landet ockuperat. Vita Huset menar att det inte finns några omedelbara planer på ett toppmöte mellan Trump och Rysslands president Vladimir Putin, men lockelsen av en "deal" hänger i luften.

För Trump skulle en sådan uppgörelse medföra en säljbar "fred" och lägre kostnader; för Vladimir Putin innebär det att han säkrar territorium i Ukraina och vinner tid. Det handlar inte om vänskap – det är en ren transaktion. I detta fall mellan Trumps behov av att utropa seger och stärka sitt ego, och Putins tålamod att metodiskt samla på sig vinster och rida ut stormen.

Därför spelar gester roll. När Putin antydde att Trump förtjänade Nobels fredspris samtidigt som han hånade Nobelkommittén, handlade det inte om kommittén utan om att äga berättelsen. Trump får rubriker om att han "skapar fred"; Putin får andrum genom att kriget i Ukraina fryses. Applåder byts mot en paus, och pausen förvandlas till ett fördelaktigt förhandlingsläge.

Denna typ av starke man-förhandling följer en viss logik. Den förvandlar krig till vapenvilor utan lösningar, vilket resulterar i frusna konflikter som kan tinas upp när så önskas. Genom historien har vi sett riskerna detta medför. Vapenvilor och frusna konflikter som befäster territoriella vinster skapar inte fred – de lägger bara grunden till nästa steg i kriget.

Samtidigt urholkas globala institutioner. FN:s säkerhetsråd skapades för att tygla makt med lag, men ständiga veton har normaliserat dödlägen i de allvarligaste internationella konflikterna. När säkerhetsrådet blockeras flyttar diplomatin till slutna rum där makt, inte lag, sätter villkoren.

För vanliga människor innebär detta högre kostnader och ständig osäkerhet. Om våld ger utdelning, hur liten den än må vara, kommer fler länder att försöka, och pauserna mellan krig blir kortare. Tvångsmedel som energistopp, cyberattacker, spannmålsblockader och desinformation blir rutinpolitik. Länder som hamnar mitt emellan börjar gardera sig: de söker flera säkerhets- och handelspartners, bygger om leveranskedjor, lagrar resurser och betalar extra för beredskap och resiliens. Resultatet är en mer bräcklig värld där konflikter pausas snarare än löses.

Detta är det globala landskapet vi står inför och därför behöver demokratier regler för att kunna hantera dagens starke man-politiker. De behöver börja med en tydlig gräns: inga territoriella belöningar – inget erkännande och ingen lättnad som befäster de landområden som ockuperats. Varje vapenvila måste vara ett steg mot en lösning, inte en slutpunkt i sig.

Bygg varje uppgörelse med fyra hårda ramar: tydliga milstolpar och datum; oberoende verifiering och kontroll; automatiska straff vid överträdelser; och ett stabilt stöd till offret av överträdelsen så att fusk blir kostsamt.

När säkerhetsrådet är blockerat, behöver man i stället agera genom breda koalitioner som kan leverera luftförsvar, finansiering och rättsligt tryck inom veckor, inte månader. Knyt varje eftergift till verifierbart beteende, gör lättnader i omvärldens tryck partiella, reversibla och tidsbegränsade, och var tydlig med att ansvarsutkrävande för agerande i konflikten inte är förhandlingsbart: krigsbrott är inga bytesvaror.

Slutligen måste vi släppa nostalgin. Det här handlar inte om två prydliga block som når ”samförstånd”; det är en kamp där lagar och regler bara överlever om brott mot dem medför konsekvenser. Kalla varje "deal" som inte uppfyller ovan nämnda krav för vad den är: en paus som föder nästa kris.

Wayne Stephen Coetzee
Lektor i statsvetenskap
Högskolan Väst

Publicerad i Ttela och Bohusläningen den 25 oktober 2025.