Krönika: USA:s instabilitet måste leda till europeiskt uppvaknande

Forskare, lärare och ledningsrepresentanter från Högskolan Väst skriver regelbundet krönikor i tidningarna TTELA och Bohusläningen. Den här gången är det Wayne Stephen Coetzee, lektor i statsvetenskap, som skriver om instabiliteten i USA som han menar behöver leda till en strategisk mognad i Europa.

Europa har sovit under ett amerikanskt säkerhetstäcke så länge att vi har börjat behandla det som en självklarhet. I åttio år har Europa byggt sin säkerhet på en närmast dogmatisk föreställning: när det verkligen gäller kommer USA att finnas där. Vi har varit skyddade, strategiskt subventionerade och tillåtits skjuta upp ansvar alldeles för länge.

När man väl inser detta faktum följer ett andra uppvaknande: hotet mot Europas liberala demokratiska ordning kommer inte längre enbart från Rysslands våld eller Kinas auktoritära regim. Nu kommer hotet även från något européer har svårare att sätta ord på: oberäkneligheten, de transaktionella instinkterna och de pågående demokratiska konvulsionerna i det land som länge har betraktats som vår säkerhetsgarant: USA.

Nämner man det högt polariseras debatten snabbt. Vissa söker tröst och hävdar att USA helt enkelt är kaotiskt av naturen. Andra tar tillfället i akt att spela upp en självgod anti-amerikanism. Ingen av dessa reaktioner hjälper, eftersom båda är intellektuellt lata. Europa behöver ett mer stabilt tonläge i diskussionen – ett som behandlar situationen som ett strategiskt problem, inte ett moraliskt drama. Allianser ska inte likställas med äktenskapslöften. De är politiska försäkringar skrivna för en specifik epok. Och när politiken förändras, förändras också villkoren.

Stödet från USA har alltid vilat på de amerikanska väljarnas vilja
Den amerikanska garantin har aldrig varit självklar, även om det känts så. Den har alltid varit avhängig av inhemsk opinion i USA, på hur amerikanska ledare bedömt sina intressen, och på om landets väljare varit villiga att bära kostnader som till stor del uppstått utanför deras gränser. Europa har ofta talat om artikel 5 i Nato-fördraget med samma säkerhet som om den vore huggen i sten. Men den har alltid vilat på politik – och politik innebär alltid ett val mellan olika handlingsalternativ.

Under större delen av efterkrigstiden kunde Europa utgå från att den dominerande aktören i Nato också, om än bristfälligt, var grundad i en liberal demokratisk återhållsamhet på hemmaplan och en i huvudsak internationalistisk hållning utåt. Det gjorde inte USA beundransvärt i varje enskilt fall. Men det gjorde landet begripligt.

Även när Washington gav sig in i katastrofala internationella konflikter – Vietnam och Irak är två exempel – fanns det fortfarande en sorts institutionell tyngd. Domstolar, kongressen, pressen, professionella byråkratier och demokratiskt ansvarsutkrävande drog, långsamt och ibland ojämnt, landet tillbaka mot regler och återhållsamhet.

Den tyngden känns lättare nu. När den inhemska grunden hos en säkerhetsgarant börjar vackla förändras också dess löften. Tillförlitlighet blir svårare att värdera. Åtaganden blir lättare att pruta bort. Och leverantörens politiska turbulens stannar inte inom dess gränser. Den sprider sig och landar även hos allierade.

Europa kan inte koppla loss från USA lika lätt som att sluta prenumerera på ett nyhetsbrev; att påstå det är oansvarigt. På kort sikt är amerikansk makt fortfarande central för europeisk säkerhet, särskilt när Ryssland fortsätter rusta upp och föra krig i Europas utkant. Poängen är inte separation. Poängen är att Europa behöver nyktra till. Vi måste sluta behandla USA:s oumbärlighet som ett intyg på dess goda avsikter.

Ett moget Europa skulle kunna leva med de nuvarande slitningarna utan att falla in i vare sig tacksamhet eller bitterhet. Amerikanskt skydd har varit avgörande för europeisk frihet. Amerikansk instabilitet kan också skaka densamma. Båda påståendena kan vara sanna samtidigt, och att hävda motsatsen gör oss bara oförberedda.

Nato-medlemskap kan inte ersätta militär förmåga
Så, hur ser europeisk strategisk mognad ut?

Strategisk mognad börjar i tanken. Europa har utvecklat en reflex som låter blygsam men som egentligen fungerar mer som en ursäkt: vi kan inte. Vi kan inte spendera mer. Vi kan inte samordna. Vi kan inte bygga den industriella bredd som trovärdig avskräckning kräver. Vi kan inte planera och jobba över mandatperioder. Vi kan inte göra det långsamma, kostsamma arbetet med att bygga resiliens. Sanningen är enklare – och mer obekväm. Vi kan! Det vi har undvikit är prislappen.

Europa behöver också en Nato-hållning som bygger på substans snarare än en massa lugnande ord i avtal. Nato är fortfarande det starkaste militära ramverket Europa har, och behandla den som något som lätt går att byta ut eller göra sig av med är en form av strategisk teater. Men Nato-medlemskap kan inte ersätta militär förmåga. Europeiska allierade måste kunna upprätthålla ett trovärdigt försvar även om amerikanskt engagemang blir svagare, långsammare eller mer villkorat.

Europa måste också utveckla en bredare förståelse för vad försvar är. Diskussioner om totalförsvar tenderar ofta att landa i det man kan se och ta på: infrastruktur, logistik, civil beredskap. Allt det är förstås viktigt. Men demokratier faller sällan för att en bro skadas. De faller när förtroendet blir skört. När institutioner förlorar legitimitet.

Om Europa vill stå emot eventuella hot från Ryssland och Kina måste det också stå emot tryck som kommer genom den egna offentligheten: polarisering som urholkar förmågan att enas om fakta, cynism som får varje institution att framstå som en bluff, och att behandla politik som ett nästan permanent tillstånd av ilska och hat.

Det är svårt. Men en sak är tydlig: ett samhälle som inte kan upprätthålla grundläggande tillit till sina egna demokratiska processer kommer få svårt att mobilisera, avskräcka motståndare och hålla ut.

Europa måste kunna uthärda ett dåligt USA
Europa behöver också ett mer vuxet förhållningssätt till själva alliansen. Lojalitet mot den transatlantiska relationen är inte detsamma som lojalitet mot den regering som råkar sitta i Washington. Allianser är inga personkulter. De fungerar när intressen är tydligt förstådda, när åtaganden är verkliga, och när parterna kan vara oense utan att det leder till intern panik. Europa bör kunna säga ja när samordning är rimlig och nej när den inte är det – utan att frukta att ett enda nej lämnar kontinenten oskyddad. Den sortens frihet är omöjlig om kontinenten förblir i beroendeställning.

Här är den svåra slutsatsen, och den bör sägas tydligt: Europa måste kunna uthärda ett dåligt USA. Inte för att USA är ödesbestämt att bli dåligt, och inte för att Europa ska vältra sig i moralisk arrogans. Utan för att amerikansk oberäknelighet har blivit en säkerhetsrisk som inte längre kan betraktas som otänkbar. Att förbereda sig för den möjligheten är inte ett svek mot den transatlantiska relationen. Det är det enda sättet att bevara den på seriösa villkor.

Europa behöver inte ett USA som skyddar oss som barn. Europa behöver ett USA som kan respektera oss som vuxna. Den respekten kan inte ensidigt krävas. Den måste förtjänas – genom kapacitet, genom seriositet, och genom en vilja att bära kostnader, såväl sociala och ekonomiska som politiska.

Det amerikanska täcket har varit varmt. Det har också gjort oss lata. Det är dags att stiga upp, bädda vår egen säng och hålla dörren öppen för vår partner – så länge de står för ett partnerskap värt namnet.

Wayne Stephen Coetzee
Lektor i statsvetenskap
Högskolan Väst

Publicerad i Ttela och Bohusläningen den 3 februari 2026.