Svårt att spara grönt – trots hållbara fonder

Intresset för hållbara fonder fortsätter att hålla i sig, trots global handelspolitisk osäkerhet. Investeringarna i de gröna fonderna skiljer sig dock oftast mycket lite åt från konventionella fonder. Det visar en ny studie från IVL, KTH, Stockholms universitet och Stockholm Resilience Centre.

– I vår analys ser vi att innehaven i de allra flesta fonder överlappar kraftigt – oavsett om de klassas som konventionella eller hållbara, säger IVL:s databehandlingsexpert Axel Lavenius som arbetat med studien.

För att öka transparensen och motverka greenwashing införde EU 2021 regelverket om hållbara finanser, SFDR (Sustainable Finance Disclosure Regulation). Enligt SFDR delas fonder in i tre huvudkategorier – Artikel 6, 8 och 9 – där Artikel 6 innebär konventionella fonder, Artikel 8 är fonder som främjar miljömässiga eller sociala egenskaper, och Artikel 9 har hållbara investeringar som uttalat mål. Samtliga fondtyper måste redovisa hur hållbarhetsrisker beaktas, även om fondens ambition inte är att vara hållbar.

Studien visar dock att skillnaden mellan de olika kategorierna oftast är väldigt liten.

– Trots EU:s omfattande reglering för att säkerställa transparens är de gröna fonderna ofta anmärkningsvärt lika de konventionella, säger Mark Sanctuary, forskare på KTH och tidigare anställd på IVL.

– SFDR säger alltså främst något om hur företagen redovisar hållbarhet, inte om hur hållbara företagen i fonden faktiskt är, fortsätter Axel Lavenius.

Bara tre procent av fonderna är hållbara

Cirka hälften av alla europeiska aktiefonder är Artikel 8-fonder, vilket innebär att de ofta följer marknaden. I praktiken består många av dessa fonder av stora, välkända bolag. De mest hållbara fonderna, Artikel 9, står bara för cirka tre procent av alla fonder. De skiljer sig något mer från övriga fonder och visar större potential att faktiskt avvika från marknadsportföljen.

Enligt studien är det vanligaste sättet att bygga en grön fond att utgå från en bred, konventionell portfölj och utesluta vissa företag, vanligtvis kopplade till fossila bränslen, tobak eller vapen. Denna så kallade negativa screening styr inte automatiskt kapital mot verkligt hållbara eller framtidsinriktade företag.

– Artikel 6 och 8-fonderna fokuserar främst på uteslutning av de mest ohållbara bolagen, snarare än aktiv omallokering till bolag i linje med klimatomställningen, säger Axel Lavenius.

Viktigt att granska fondernas innehav

I praktiken är det alltså svårt för vanliga småsparare att spara helt hållbart i fonder, även om viljan finns. Axel Lavenius tycker att det är viktigt att göra en egen kontroll inför fondval, att bortse från marknadsföring och att granska faktiska innehav, exempelvis topp 10-bolagen.

Samtidigt visar studien att det finns vissa ljusglimtar för den som vill spara i fonder med starkare koppling till den gröna omställningen.

– Börja med att titta på fonder som kategoriserats som Artikel 9, särskilt inom energi och omställning. Ohållbara faktorer så som utsläpp är lättare att identifiera i energisektorn än i andra sektorer, säger Axel Lavenius.

– Vi har bättre data från energisektorn. Koldioxidutsläpp följs upp mer noggrant, vilket gör det lättare för förvaltare att välja bolag som är i linje med klimatmålen. Samtidigt har tekniker för förnybar energi blivit finansiellt konkurrenskraftiga, och EU:s klimatpolitik har stärkt deras ställning. Det är faktorer som gör det lättare för gröna fonder inom energisektorn att särskilja sig, säger Mark Sanctuary.

Sammanlagt har studien analyserat nära 7000 europeiska fonder. Analyserna har genomförts i ett samarbete mellan KTH, Stockholms universitet, Stockholm Resilience Centre och IVL. För att jämföra fonderna använde forskargruppen en metod som ursprungligen utvecklats inom ekologin för att analysera likheten mellan arter i olika livsmiljöer. Slutsatserna är publicerade i The European Journal of Finance.

Läs studien och ta del av resultatet

För mer information, kontakta:
Axel Lavenius, axel.lavenius@ivl.se, tel. 010-788 66 98

EU:s regelverk för hållbara finanser SFDR (Sustainable Finance Disclosure Regulation) gäller finansiella aktörer och rådgivare inom EU, så som banker och fondförvaltare. Kraven rör transparens, klassificering och rapportering. Tillsyn sker nationellt, utan central EU-granskning, och i Sverige är det Finansinspektionen som har ansvaret. Fokus för SFDR ligger på korrekt information, inte på faktisk hållbarhetseffekt. Det skapar utrymme för ”laglig greenwashing”, trots formell efterlevnad.