Utan fler och bättre mätmetoder kan Parismålet missas

Parisavtalet säger att vi bör minska utsläppen av växthusgaser för att begränsa den globala temperaturhöjningen till 2 grader Celsius. Men har vi mätmetoderna för att uppnå målet? Den frågan ställer sig forskare vid Linköpings universitet i en studie publicerad i tidskriften Environmental Research Letters. Svaret är nedslående.

Jordens klimat blir allt varmare och förändringen tycks gå allt snabbare. Det ändrar levnadsförutsättningarna på många ställen och påverkar redan stora delar av jordens befolkning som måste fly sina hem på grund av extrem torka, höjda havsnivåer eller återkommande störtfloder. Situationen förväntas dessutom förvärras de kommande åren.

– Vid en hälsokris kan samhället göra gemensam sak av att snabbt utveckla nya diagnosverktyg för att sätta in rätt behandling. Det såg vi inte minst under covid-19-pandemin. Nu krävs på samma sätt snabb utveckling av bättre diagnosmetoder för den monumentala kris som klimatförändringarna innebär. Vi måste kunna mäta på fler sätt för att veta att vi vidtar bästa möjliga åtgärder, säger David Bastviken, professor i miljövetenskap vid Linköpings universitet.

Tillsammans med kollegorna vid avdelningen Tema miljöförändring har han lett en studie där de granskat 13 500 vetenskapliga artiklar för att kartlägga vilka metoder som används för att mäta utsläppen av växthusgaser i atmosfären. Resultaten, som är publicerade i den vetenskapliga tidskriften Environmental Research Letters, blottlägger akuta och allvarliga utmaningar.

Studien visar att mätmetoderna som används idag fungerar bra för forskning men de är inte anpassade för att utforma och utvärdera åtgärder för utsläppsminskningar i samhället. Något som enligt forskarna krävs för att nå Parisavtalets mål. Det saknas mätmetoder anpassade för övervakning av hur olika utsläpp förändras över tid och för att veta om åtgärder fungerar som tänkt. Det saknas också metoder anpassade för den viktiga mellanstora landskapsskalan, utöver småskaliga punktmätningar och mätningar som ger storskaliga medelvärden för hektar till kvadratkilometrar. Detta skapar kunskapsluckor om lokala variationer och om hur utsläpp regleras och bäst kan minskas.

På global nivå är data om hur mängden växthusgaser har förändrats över tid i atmosfären och om utsläpp från fossila källor tydliga. Med andra ord är de grundläggande orsakerna till klimatförändringarna klarlagda och odiskutabla. Men klimatkrisen innebär att vi måste känna till och kunna hantera alla typer av utsläpp – inte bara de välkända fossila utsläppen. Det finns många typer av utsläpp och kan vi inte enkelt kartlägga var och när de sker, så är det svårt att fatta beslut om lokala insatser som i förlängningen påverkar det globala klimatet.

– Vi behöver billiga och mer användarvänliga metoder för att kunna följa alla typer av växthusgasutsläpp på lokal nivå för att få en helhetsbild. Ska vi kunna minska utsläppen behöver vi också kunna verifiera att de åtgärder som används fungerar. Metodutveckling tar tid, samtidigt som behovet av nya typer av mätmetoder som bättre stödjer samhällets arbete med att minska utsläppen är akut , säger David Bastviken

Studien är finansierad av Formas, Vetenskapsrådet, Energimyndigheten och det Europeiska forskningsrådet ERC.

Artikeln: Critical method needs in measuring greenhouse gas fluxes David Bastviken, Julie Wilk, Nguyen Thanh Duc, Magnus Gålfalk, Martin Karlson, Tina-Simone Neset, Tomasz Opach, Alex Enrich-Prast and Ingrid Sundgren, Environmental Research Letters 17. Publicerad online 20 september 2022. DOI: 10.1088/1748-9326/ac8fa9

Kontakt

David Bastviken, professor, david.bastviken@liu.se, 013 28 22 91