Den svenska adeln och det förflutnas roll

Hur kunde den svenska adeln fortsätta existera långt efter ståndssamhällets upplösning? Genom att det förflutna fortsatt vara kärnan i den kollektiva identiteten, menar forskaren Magnus Bergman som studerat drygt 100 år av adlig historia.

I en ny avhandling har Magnus Bergman undersökt hur den svenska adelns kollektiva identitet upprätthölls och förändrades under perioden från det första adelsmötet 1869 till Riddarhusets 350-årsjubileeum 1976.

”Hur kunde adeln, en grupp i sådan hög grad påverkad av det äldre samhällets värld av privilegier, börd och ståndsuppdelning, fortsätta att existera även under och efter 1800- och 1900-talets moderna genombrott? ”frågar han sig.

Likhetsidealet och bevarandeidealet
Baserat på en systematisk genomgång av Riddarhusets medlemstidning Arte et Marte, andra texter och mötesprotokoll från 1869 – 1976, beskriver Magnus Bergman hur två olika förhållningssätt växer fram: det initiala likhetsidealet och från runt 1930 bevarandeidealet:

–Från mitten av 1800 och i cirka 100 år fungerar det förflutna som inspirationskälla för adeln. Vi ska inte försvinna, vi ska vara som våra förfäder, fortsätta vara adel, framförallt som Axel Oxenstierna och stormaktstidens adelspersoner, säger Magnus Bergman, som är doktorand i historia vid Malmö universitet.

Rollen blev mer förvaltande
Men ju längre samhällsutvecklingen gick mot demokrati, urbanisering och industrialisering och moderniseringen, gick inte den hållningen att upprätthålla. Rollen blev mer förvaltande. Adeln luckrades upp som exklusivt stånd, man började gifta sig med icke-adel.

–Man behövde inte längre vara de här framstående personerna i fosterlandets tjänst. Men det förflutna förblev ändå kärnan i adelns kollektiva identitet genom att den anammade ett slags kulturarvslogik istället. Själva det faktum att man har dessa gamla institutioner blir existensberättigandet. Man bevarar ett arv, säger Magnus Bergman.

I avhandlingen lyfter han fram händelser av central betydelse för de båda förhållningssätten. En sådan var den pampiga invigningen av en staty av Axel Oxenstierna i Stockholm 1890, i närvaro av kungligheter och andra dignitärer.

– Axel Oxenstierna konstrueras som en stor förebild och som den störste av dem, skaparen av den svenska statsapparaten. Jag tolkar resandet av statyn som en väldigt tydlig symbolhandling riktad mot det intilliggande samhället: ”Så som han var ska vi också vara”, säger Magnus Bergman.

Från väldigt privat till turistmål
Denna tydliga publika manifestation av adelns betydelse kan kontrasteras mot förvandlingen av herrgården (en av symbolerna för adelns gemensamma minneskultur ) från något väldigt privat till turistmål under 1950-talet. En illustration av adelns nya roll som kulturbärare, enligt Magnus Bergman.

Studiens slutår sammanfaller med firandet av Riddarhusets 350-årsjubileum 1976, som blev mer nedtonat än den påkostade statyinvigningen 1890.

–Riddarhuset uppmärksammade jubileet med ett temanummer av Arte et Marte. Där pratar de mycket om vad Riddarhuset är i dag, att de bevarar ett kulturarv som ska vara tillgängligt för allmänheten. En stark kontrast till statyinvigning av kungen till marschmusik och svenska flaggan, säger Magnus Bergman.

Kontakta Magnus Bergman: hej@magnusbergmanhistoriker.se