När blev skratt så jäkla allvarligt?

Välkommen till kvällens humorföreställning. Slå dig ner, luta dig tillbaka och förbered dig på skratt. Men mellan skratten ska du också dig något om dig själv, livet och möjligen om din barndom. Något märkligt har hänt med humorn. Den har blivit nyttig. Inte nyttig som i ”det här fick mig att må bra”, utan nyttig som i ”det här gjorde mig till en lite bättre människa, vare sig jag ville det eller inte”.

Allt fler av vad som marknadsförs som humorföreställningar är något helt annat. De är föreläsningar. Skillnaden är att powerpointen har bytts ut mot punchlines och att pauserna fylls med skratt i stället för kaffepåfyllning. Budskapet är dock detsamma: Här har du chans att förverkliga dig själv. Humorn har blivit lockbetet, men föreläsningen är innehållet. Det är som om renodlad underhållning inte längre riktigt duger. Att bara vara rolig framstår som lite slarvigt, ja nästan ansvarslöst. Var finns djupet? Var finns mörkret? Var finns den där delen som gör att morgonsoffor och kulturredaktörer känner sig trygga med att det här är något mer än ”bara skratt”?

Mönstret är välbekant och känns igen från Sommar i P1, där nästan varje berättelse under många år tycktes kräva ett ordentligt mörker för att tas på allvar. Gärna en trasig uppväxt, en livskris eller ett rejält fall, följt av den obligatoriska resan mot ljuset. Till och med Sommar i P1-redaktionen noterade till slut mönstret och lovade bättring. Resultatet blev, om man ska vara ärlig, mest en något ljusare nyans av samma svärta.

Samma dramaturgi har flyttat in på humorscenerna. Skrattet fungerar som ventil, men det är inte huvudnumret. Det viktiga är berättelsen och det som går att sammanfatta i ett pressmeddelande. Det är lätt att förstå varför. En föreställning som ”handlar om något” säljer bättre än en som bara utlovar en rolig kväll. Budskap signalerar seriositet och seriositet ger uppmärksamhet och uppmärksamhet säljer biljetter. Skratt är flyktiga, men livsresor har längre (ekonomisk) hållbarhet.

Dessutom verkar det finnas något djupt rotat i vår tid som säger att humor utan smärta och svärta är ytlig. Att skratt som inte har ett mörker i botten saknar värde. Den som bara vill roa riskerar att uppfattas som lättviktig, medan den som kombinerar humor med personlig kamp genast blir intressant.

Men någonstans på vägen försvinner publiken ur ekvationen. För tänk om publiken inte vill utvecklas just den kvällen? Tänk om den inte vill bli klokare, mer självmedveten eller påmind om livets skörhet? Tänk om den bara vill skratta åt något fånigt, igenkännbart eller helt meningslöst?

I en samtid där nästan allt är prestationsprojekt har även skrattet fått prestationskrav. Det ska helst leda någonstans. Ge avkastning och helst förädla oss lite. Men det förutsättningslösa skrattet gör inget av detta. Det vill inget. Det kräver inget. Det låter oss vara ifred en stund.

Och i tider av oro i omvärlden är det kanske just det vi människor behöver. Att få fly undan vardagen i en dunkel salong där värme och gemenskap tar sig uttryck i förlösande skratt och inte genom att som kollektiv förväntas bli mer självmedvetna och förverkligade.

----

Texten kan publiceras på debattsida eller som krönika efter kontakt med författaren.