Lägg ner Psykoterapeututbildningarna - Debattartikel

Universitetskanslerämbetet (UKÄ) har kommit med sin rapport från utvärderingen av de utbildningsgivare som har examinationsrätt för psykoterapeutexamen. Resultatet är katastrofalt. Sju av tolv utbildningar får betyget ”bristande kvalitet” och kan förlora sin examensrätt om inte utbildningarna åtgärdar bristerna inom ett år. Av dessa är fyra statliga universitet. UKÄs utvärdering visar alltså även på att problemet finns såväl hos de statliga universiteten som hos de privata utbildningsgivarna med examensrätt. Då stor del av kritiken riktas mot examensmål kopplat till vetenskaplighet är det naturligtvis extra pinsamt för universiteten, men visar främst på en tradition inom Psykoterapeututbildningarna, där detta område inte verkar prioriteras.

Att det funnits kvalitetsproblem med psykoterapeututbildningarna är ingen nyhet. Tidigare har dåvarande Högskoleverket riktat skarp kritik till en del utbildningsgivare kring bristande kvalitet. Utbildningen har också haft svårigheter att hitta studenten som den vänder sig till. Då utbildningen fungerar som en påbyggnad för flera olika utbildningar, kommer den för många studenter att till stor del bli en repetition av grundläggande kunskaper och inte en vidareutbildning som utgör en progression i tidigare utbildning och yrkeserfarenhet. För andra blir det en utbildning som innehåller överkrav som ligger långt utöver det som är rimligt att förvänta utifrån tidigare utbildning och yrkeserfarenhet.

Att det även det funnits mer strukturella problem med utbildningens inordning i utbildningssystemet har också uppmärksammats.  Utredningarna om dess framtid har närmast avlöst varandra och kommer med ganska olika förslag. Senaste utredningen med förslag till ny utbildning fick massiv kritik från en övertygande majoritet av remissinstanserna. Det verkar med andra ord svårt att se en lösning kring denna utbildnings inneboende problem. Efter den senaste utredningen har frågan om en ny psykoterapeututbildning varit begravd på departement. Glömd och oönskad.

Kanske är det lika bra? Frågan är om det behövs en psykoterapeututbildning? Det finns nämligen redan en utbildning som ger studenten goda förutsättningar och färdigheter att bedriva och utveckla en fördjupad kompetens i psykologiska behandlingsformer, av vilken psykoterapi är en, nämligen Psykologprogrammet.

Psykologprogrammet är en fem år lång utbildning som leder till psykologexamen. Efter ett års handledd tjänstgöring kan legitimation fås från Socialstyrelsen. Det möjliggör att arbeta självständigt med de rättigheter och skyldigheter som följer av denna legitimation. Psykologens gedigna kompetens kring mänskligt fungerande och genom den kontinuerliga färdighetsträning som sker under utbildningen, lägger en utomordentlig grund för att fortsätta utveckla en behandlande kompetens. Då ett stort antal av de som utexamineras från psykoterapeutprogrammen är redan legitimerade som psykologer, uppstår dessutom en situation med onödig dubbellegitimering.

Det betyder naturligtvis inte att många yrkesgrupper behöver fortbildning och träning för att utvecklas i människovårdande arbete, men det är svårt att se att en akademisk examen i psykoterapi haft en effekt att vidareutveckla olika gruppers unika kompetenser inom vården. Tvärtom har vidareutbildning inom psykisk hälsovård kommit att likriktas efter att passa antagningskrav till psykoterapeutprogram på ett sätt som i många fall gjort dessa utbildningar i många fall direkt irrelevanta för de arbetsuppgifter personerna anställts för att utföra. HSV har påtalat det helt unika inom denna utbildningsordning i att ett program på avancerad nivå har som förkunskapskrav utbildning som inte ges inom högskolan och inte heller står under tillsyn av för detta relevanta myndigheter. Således består dagens psykoterapeututbildning av vad som i vissa fall kan vara en helt oreglerad grundutbildning i psykoterapi och en legitimationsgrundande påbyggnadsutbildning (Psykoterapeutprogrammet) där sju av tolv inte anses hålla tillräcklig kvalité. Låter det som ett system något som Sverige bör behålla?

Ett av de främsta skälen som anges för bibehållandet av psykoterapeututbildningarna är att det behövs många yrkesverksamma med terapeutisk kompetens inom såväl primär- som specialistvård i landet. Den psykiska ohälsan ökar och utbildningssystemet måste kunna tillhandahålla kompetens. Men i stället för att skicka ut personer med korta utbildningar i en specifik psykologisk behandlingsmetod hävdar jag att det bättre att låta personer med mycket bredare och oftast djupare kompetens i psykologisk behandling genomföra utredningar och behandlingar,

För att kunna tillgodose behovet på sikt måste dock antalet utexaminerade psykologer öka och sålunda måste antalet utbildningsplatser i landet totalt utökas. Det finns i dag kapacitet på ett antal lärosäten att utöka antalet platser och det finns intresse från lärosäten som i dag inte ger Psykologprogrammet att göra så. Här finns goda möjligheter att öka antalet personer som kan utgöra basen för den psykiska hälsovården för många år framåt. Dessutom skulle man inte bara erhålla djup kompetens i psykologisk behandling. Psykologens specialkompetens i utredning och diagnostik kan nyttjas för att minska de höga trösklar som finns, inom psykiatrin och inte minst inom barn- och ungdomspsykiatrin, där väntetiderna tyvärr är orimligt långa.

Utöver ökad volym på Psykologprogrammen bör specialiseringsmöjligheten för psykologen utökas för att ytterligare kunna fördjupa sig inom i detta fall det kliniska området. För att säkerställa att denna specialisering, verkligen blir en specialisering och att tillräcklig vetenskaplig kvalitet upprätthålls bör denna specialisering ske inom ramen för universitet och högskolor.

På samma sätt måste sjukvårdens huvudmän på allvar sätta sig in i behovet av vidareutbildning i psykisk hälsovård för den anställda personalen och på allvar fundera över vad dessa utbildningar skall ge för ökat tillskott av kompetens. De kan inte som nu, i många fall, förlita sig på miniatyrpsykoterapeututbildningar som är byggda för att vara förstadiet till ett annat yrke än det man är anställd i.