Låt mig gissa. Du sitter där med lite extra jobbångest nu. Speciellt du som så många andra går tillbaka till jobbet i morgon måndag efter en lång och skön semester. Du sitter där med en klump i magen, med tankarna på alla de krav som kommer att ställas på dig och allt det där som du borde gjort i innan sommaren. Det är rätt åt dig!
Att fotbollen inte klarar av att kontrollera sina evenemang är inget nytt, men det som händer i samband med knallskottet på Gamla Ullevi är även en annan typ av skandal än en huliganskandal. Det är en mediaskandal.
När skådespelaren Robin Williams tog sitt liv började vi prata om psykisk ohälsa igen. Som vi ofta gör då någon artist, idrottsman eller tv-profil väljer att berätta om sitt eget psykiska mående. Det är synd att vi inte gör det oftare, pratar om det alltså. Så många lider i det tysta. Det är tyst för att ämnet är svårt, skamfyllt och sällan får den plats det förtjänar i media och i debatten.
Som både psykologkollega och kollega i den akademiska världen, om än på annan ort, så vill jag uppmana dig Sven Å Christiansson, att börja berätta din sida av det som beskrivs i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga".
Efter att ha läst Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” och följt med i turerna kring Sture Bergwall –affären, kan jag direkt konstatera att det inte precis har varit någon av de bättre marknadsföringsåtgärderna för psykologin som vetenskap och som metod, och definitivt inget som höjt statusen för oss psykologer.
Inte minst under sommarens nyhetstorka är det trångt i morgonprogrammens soffor, där en blandning av experter presenterar och tillfrågas om något de anser vara en framgångsfaktor för vårt välmående. Lika ofta kan vi läsa i kvällstidningarna om någon idé som ”bygger på forskning” eller på ”vetenskapliga studier” och får oss att tro att det som presenteras är helt sant och inte går att motsäga.