Almstriden pekade i fel riktning

Den kommunala demokratin fungerade bra och det enda problem som kunde skönjas var ett informationsproblem gentemot allmänheten. Man var dålig på att förklara varför vissa beslut togs. Att agera som man gjorde vid almarna var förkastligt. Det visar statsvetaren Daniel Helldén i sin avhandling om almstriden i Kungsträdgården i Stockholm 1971. Den kommunala demokratin skulle först och främst vara en angelägenhet för kommunalpolitikerna. Medborgarna skulle på sin höjd informeras om varför vissa typer av beslut togs. Reformer av mer direktdemokratisk art var inte att tänka på. Ungefär så kan bilden hos de lokala politikerna i samband med almstriden sammanfattas. Daniel Helldén pekar också på att socialdemokraternas troliga orsak till problem i förhållande till 60-talsradikaliseringens antihierarkiska och decentralistiska tendenser låg i partiets hierarkiska uppbyggnad. Almarna blev rikskända den 12 maj 1971 i samband med att över tusen personer, i handgemäng med polisen, hindrade att de omtvistade träden sågades ned. Inledningsvis var frågan om almarna ett begränsat, lokalt stockholmsärende. I och med uppståndelsen i samband med fällningsförsöket utvecklades dock frågan till en principfråga om medborgarnas roll i den kommunala demokratin och blev därmed en riksangelägenhet och togs även upp på ledarsidorna. Daniel Helldén har studerat hur det politiska etablissemanget, politiker med centrala positioner på kommunal- och riksnivå och de fyra stockholmstidningarna, uppfattade almstriden när det begav sig: hur kunde det komma sig att de själva och det sätt de bedrev den lokala politiken utmanades på ett så flagrant sätt? Almstriden var en svårplacerad händelse som ifrågasatte politikernas arbete. För borgarrådet Hjalmar Mehr som var fast rotad i ett hierarkiskt patriarkalt tänkande hade almfrågan skötts i enlighet med hur den kommunala demokratin borde bedrivas. För de andra partiernas representanter fanns hos vissa en antydan till ett annat tänkande men i princip slöt de upp runt Mehr trots att det torde ha varit partistrategiskt rationellt för dem att agera annorlunda. För socialdemokraterna på riksnivå blev almstriden och Hjalmar Mehr ett problem. En negativ bild av partiet som maktfullkomligt och fyllt av pampar hotade partiets arbete. Olof Palme och Sten Andersson tvingades agera och försöka aktivera partiet och mobilisera på det kommunaldemokratiska området trots att det var ett minerat fält. Reformer bort från en particentrering hotade partiets uppbyggnad. Almstriden är en av de första större handgripliga kommunalpolitiska utmaningarna i Sverige efter andra världskriget. Den var dessutom, ur ett aktivistperspektiv, den dittills mest lyckade. Aktionen hade en bred folklig förankring och de politiska instanserna kom att ändra beslutet till följd av protesterna. Ur ett politikerperspektiv framstår almstriden som ett nederlag: man tvingades ge vika för vad som föraktfullt kallades ”gatans parlament”. Doktorsavhandlingens titel: Demokratin utmanas. Almsstriden och det politiska etabllissemanget Disputationen äger rum fredagen den 18 november kl. 13.00 i hörsal 8, hus D i Södra huset, Frescati. Opponent är Mats Lindberg, statskunskap, Örebro universitet Daniel Helldén kan nås på 08-16 37 00 eller e-post daniel.hellden@statsvet.su.se