Medierna och Almedalen: När demokratin blir ett spektakel

Hur ska vi förstå Almedalens starka dragningskraft på medierna? Vad är det egentligen för politisk diskussion som förs? Och vad säger den om hur den svenska demokratin fungerar?  Dessa frågor diskuterar statsvetaren Maria Wendt sin nya bok, Politik som spektakel. Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin (Atlas akademi).

Inte någon politisk händelse, möjligen med undantag för själva valdagen, tilldrar sig så stark medial uppmärksamhet i Sverige som politikerveckan i Almedalen på Gotland. Varje år blir journalisterna allt fler.  Varje år slås nya rekord i antalet seminarier och happenings.  Och för varje år blir mediebevakningen allt mer intensiv. Tidningarna gör Almedalsbilagor, radio- och tv-kanaler direktsänder, och de sajter, bloggar och appar som skapas i denna mediehändelse är oräkneliga. 

– Under Almedalsveckan förstärks en redan symbiotisk relation mellan politiker och journalister, säger Maria Wendt .

Sammanflätning mellan medier och politik tar hon som utgångspunkt för en kritisk diskussion om mediernas roll i svensk politik. Utifrån flera års deltagande observation bland rosor och rosé i Visby i argumenterar hon för att medierna i flera avseenden måste ses som ett problem för demokratin. 

– I många fall lever inte medierna upp till det demokratiska uppdraget att vara en arena där viktiga samhällsproblem diskuteras och centrala politiska alternativ förs fram.

Maria Wendt beskriver hur den politiska bevakningen tar formen av känslomässiga spektakel, där det intima och sentimentala dominerar.  Konflikter och problem avpolitiseras i medierna, samtidigt som olika maktordningar, inte minst i termer av kön och nation, återskapas.

– Under Almedalsveckan framstår nationalismen som uppseendeväckande stark. Såväl politiker som medier är rörande eniga om att ”vi” är särskilt demokratiska, framgångsrika och jämställda i ”vår” nation.

Motstridiga bilder
Denna idé om Sverige som ett moraliskt och politiskt föredöme lägger sig som ett reaktionärt raster över den politiska diskussionen, något som hindrar både en kritisk diskussion och en radikalare politik, menar hon.  

Den nationella självbilden om en världsledande svensk jämställdhet hamnar i bjärt kontrast till de analyser som boken gör av hur medierna skildrar kvinnor och män i politiken.  Kvinnliga politiker visar sig ha svårare än män att framstå som auktoritativa politiker.  Kvinnliga partiledare knyts till det intima och till relationer medan manliga politiker framstår som de naturliga och ”äkta” politikerna – de som kan ta ansvar för, och beskydda, nationen.

– Inte minst Fredrik Reinfeldt framställs i medierna som den sanna landsfadern. Han beskrivs som ansvarsfull, lugn, grubblande och ständigt med allmänintresset för ögonen. Han framstår på så sätt som motpolen till Mona Sahlin, som skildras som känslosam, oansvarig och instabil.

Ytterligare information
Maria Wendt vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-16 1278, mobil 070-942 15 17, e-post maria.wendt@statsvet.su.se