När livet är hotat blir det viktigt

Kvinnor som drabbas av allvarlig och livslång sjukdom upplever en förändrad situation som för med sig en rad frågor om det egna livet med sjukdomen. Berättandet av händelseminnen och platsminnen spelar stor roll för kvinnorna när de utvecklar en ny mening i livet eller blir kvar i en känsla av meningsförlust. Det framlägger Lisbeth Claeson i sin doktorsavhandling i pedagogik med filosofisk inriktning vid Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.

Att vara drabbad av en allvarlig och livslång sjukdom innebär en existentiellt förändrad situation som är förenad både med själva sjukdomen och med dess konsekvenser i vardagen och påverkar i sin tur synen på framtiden. Lisbeth Claeson har intervjuat ett antal allvarligt sjuka kvinnor om meningsskapande och hur de återfått livsmening i vardagen. Det handlar alltså om vad sjukdomen betyder ur de sjuka kvinnornas eget perspektiv att leva med sjukdomen under flera år. I processen över tid sker en uppgörelse med livskonflikten som innebär att integrera livets autentiska betydelse och uthärda i en krävande mognadsprocess.

– Undersökningen visar tydligt att de drabbade initialt hade svårt att uthärda sjukdomens ovisshet och att livet begränsades av den meningsförlust som uppkom, säger Lisbeth Claeson. Till det kom rädslan för döden och för att sjukdomen skulle fortskrida. Det handlar mer om att konfrontera dödens problematik än att ge upp livet.

Kvinnorna förlorade förmågan till helhetssammanhang, de var rädda för att förlora identitet och självbild och de tänkte på döden, som ibland kunde framstå som en lösning. Efter en tid med sjukdomen var det betydelsefullt att de drabbade förmådde gå vidare i processen så att de inte fastnade i en blockerad känsla av meningsförlust vilket hindrar meningsskapande.

Betydelsefulla minnen
I avhandlingen återberättas hur olika minnen av livet med sjukdomen får betydelse för förväntningar inför framtiden. En kvinna säger: ”Livet är viktigt, det är klart det blir viktigt i en sådan här situation. Andra som inte är i min situation kan rycka på axlarna och säga, att livet är inte så viktig, det tror jag man kan säga. Men när livet är hotat, då blir det viktigt.”

– Personliga berättelser kan säga något om hur enskilda personer uppfattar sin livssituation över tid. Berättandet åstadkommer mening och kontinuitet och klargör hur kvinnor omformulerar sina erfarenheter för att skapa nya sammanhang i det egna livet, säger Lisbeth Claeson.

Hennes resultat visar att minnen från det förflutna har stor betydelse för de intervjuade svårt sjuka kvinnorna. Förväntningarna inför framtiden handlar ofta om hoppet att finna ny livskraft i betydelsefulla minnen och händelser. Det handlar om platsminnen och händelseminnen i gemenskap med andra och i subjektivt upplevd tid. Minnena har betydelse för möjligheten att uppnå nya och fördjupade insikter om livets betydelse. Sammanfattningsvis framkommer att de ändrade livsvillkoren medför att den objektiva mätbara tiden blir mindre viktig i relation till upplevd tidskänsla och sjukdomsförändringens eventuella följder. Det utvecklas till en personlig kunskap som handlar om livets villkor mer övergripande och allmänmänskligt.

– Min förhoppning är att avhandlingen ska bidra till att tydliggöra meningsdimensioner som kan ha betydelse för medmänskligt arbete, exempelvis inom hälso- och sjukvården, säger Lisbeth Claeson.

Avhandlingens namn: Tid och existentiellt meningsskapande. Kvinnors berättelser om sitt liv med allvarlig sjukdom.

Ytterligare information
Lisbeth Claeson, filosofie doktor i pedagogik, Akademin för utbildning och ekonomi, Högskolan i Gävle
Tel 026-64 82 60
Mobil 070-242 43 23
E-post: lwm@hig.se