Gå direkt till innehåll
Stenshuvud nationalpark, Foto: Mathilda Tennysdotter, Wikimedia Commons
Stenshuvud nationalpark, Foto: Mathilda Tennysdotter, Wikimedia Commons

Nyhet -

SBF:s remissvar på ”Betänkande av Skogsutredningen 2019"

Svenska Botaniska Föreningens remissvar på ”Betänkande av Skogsutredningen 2019: stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”, SOU 2020:73.

Svenska Botaniska Föreningen (SBF) har beretts tillfälle att lämna synpunkter på denna remiss. Föreningen vill lämna följande synpunkter:

Sammanfattning

Remissen handlar om åtgärder för stärkt äganderätt till skog, nya flexibla skydds- och ersättningsformer vid skydd av skogsmark samt hur internationella åtaganden om biologisk mångfald ska kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi. Skogsindustrin som exportindustri planerar att satsa stort på ”cirkulär bioekonomi” med målet att fasa ut och ersätta den fossilbaserade industrin. Ambitionen är att dels producera material, dvs trä, papper, cellulosabaserade plastliknande material, mm, dels att använda skogsprodukter som energiråvara. Detta kommer att skapa ett mycket stort exploateringstryck mot skogen vilket riskerar att påverka den biologiska mångfalden negativt i takt med att andelen ”plantageskog” ökar, med monokulturer, kalavverkning, markberedning, diken, spår från skogsmaskiner, mm. Många växter och djur varav många numera är rödlistade är beroende av skogen för sin överlevnad. Speciellt värdefull är ”naturskog” med lång kontinuitet där skogen består av träd av olika åldrar, en god mix av olika arter av träd, barrträd och lövträd, död ved, osv. Det skall också tilläggas att skogen också blir allt viktigare för besöksnäringen (vandring, fiske, mm). Hårdexploaterad skog är oftast olämplig för detta. Skogen bör ses som en allas resurs och Allemansrätten verkar i denna anda.

Skogsstyrelsen och de stora skogsbolagen har sedan ett antal år inventerat en stor del av Sveriges skogsbestånd och identifierat som ”nyckelbiotoper” speciellt värdefulla områden för bevarande av biologisk mångfald. En bedömning (sid 833) visar att i dagsläget är ca hälften av alla områden som håller nyckelbiotopsklass identifierade. Kopplat till nyckelbiotoperna finns certifieringsorganisationer (FSC, PEFC) som garanterar att skogsprodukter från nyckelbiotoper inte ska gå till försäljning. När en markägare ansluter sig till en certifieringsorganisation visar man bl a sin ambition att gynna skogens biologiska mångfald.

Utredningen föreslår bl a att nyckelbiotopsregistrering ska upphöra och att det befintliga registret ska gallras på sådan information. Man har också förslag på nya inventeringsformer (se nedan).

Nedan följer ett antal synpunkter från SBF (Svenska Botaniska Föreningen).

Föreningens sammanfattande synpunkter.

  1. Utredningen föreslår att de fjällnära skogarna ska skyddas genom ett antal åtgärder(sid 955 ff). Detta stöder SBF fullt ut. Skogarna är ett unikt världsarv som det gäller att förvalta väl. Skogarna har också oftast lång kontinuitet, har olikåldriga träd av olika art, mm. Återväxten är också långsam vilket väl gör att det är tveksamt att kalla ett rationellt skogsbruk där för ”hållbart”. Det är dock viktigt att skyddet av de fjällnära skogarna inte sker på bekostnad av annan värdefull skog i landet.
  2. Vi är tveksamma till utredningens förslag kring hanteringen av ”nyckelbiotoper” och dess ersättare ”naturmiljöbeskrivning”, och anser att det är till nackdel för naturvården och den biologiska mångfalden (sid 735 ff).

    Att inventera, identifiera och registrera nyckelbiotoper var under lång tid naturvårdens metod att få kunskap om var skogar som var speciellt värdefulla för biologisk mångfald var lokaliserade. Metoden utfördes enligt viss metodik av personer med relevant utbildning, oftast från Skogsstyrelsen eller miljöansvariga från något av de stora skogsbolagen. Metodiken kan givetvis behöva ses över och kompletteras med faktorer som konnektivitet (långspridning av arter) och representativitet i landskapet (sid 113-115), något som utredningen också nämner. En stickprovsuppskattning visar att hittills bara ca hälften av områden med nyckelbiotops-status identifierats (sid 833), varför det hade varit naturligt att slutföra inventeringarna. Så fullständig kunskap som möjligt är ovärderligt som underlag för att fatta rätt beslut om kommande skogsbruksåtgärder. Det är mycket viktigt att den kunskap som byggts upp via nyckelbiotopsregistret bevaras och vårdas. Att helt eller delvis förstöra denna information (”gallring”) är definitivt fel. En halvfärdig nationell inventering har tyvärr resulterat i att åtskilliga nyckelbiotoper identifierats först i samband med avverkningsanmälningar vilket skapat frustrationer hos markägare. Det är alltid bäst att arbeta proaktivt. För det allmännas bästa är det givetvis bra att sådana skogar upptäckts, även om det är i sista minuten. Nyckelbiotopsregistret och nyckelbiolotsinventeringarna har ett extra värde då de är väl etablerade begrepp. Exempelvis använder sig certifieringsorganisationerna av dessa. ”Nyckelbiotop” har som konsekvens blivit ett väl inarbetat varumärke, så viktigt i dessa dagar. Utredningen tar vidare upp de juridiska aspekterna och detta bör ses över.

    Utredningen föreslår att nyckelbiotopsinventeringarna ska ersättas med ”naturmiljöbeskrivningar”. I en sådan ska enbart en vetenskaplig/objektiv bedömning göras utan att någon registrering av naturvärdena görs. Utredningen föreslår vidare att initiativet ska utgå från markägarna inklusive att dessa ska bygga upp egen kunskap för att värdera skogen naturvårdsmässigt (och eventuellt delegera detta om de anser att de själva inte har rätt kompetens) (sid 805 ff). Detta har ofta beskrivits som ”frihet under ansvar”. Markägarna, speciellt de små, har dock primärt målet att bruka skogen enligt principen ”rationellt skogsbruk”, och att bevara den biologiska mångfalden prioriteras inte normalt. Utredningens förslag resulterar i en stor risk att naturvården kommer till korta i väldigt många fall, kanske de flesta. Att utvärdera sig själv är sällan en bra princip när helt eller delvis motstridiga intressen finns.

    SBF anser vidare att inventeringsinformationen åtminstone som sammanfattning kan publiceras öppet. Eventuella problem med GDPR (sid 729 ff) borde kunna lösas genom att vissa uppgifter tas bort.

    Att speciellt de små markägarna får skälig ersättning för en naturvårdsavsättning (icke frivillig) är givetvis viktigt.

    SBF anser att man även fortsättningsvis ska fortsätta inventera Sveriges skogar och identifiera värdefulla biotoper så fullständigt som möjligt (som nyckelbiotopsinventering eller naturmiljöbeskrivning). De bör dessutom utföras av kunnig personal, och av andra än markägarna själva (undantag de stora skogsbolagen som anses ha resurser att klara av de motstridiga rollerna). Det övergripande ansvaret för att inventeringar utförs och utförs med rätt metodik bör ske från myndighetshåll. Slutligen anser vi att inventeringsresultatet skall publiceras offentligt som hittills och inte endast för berörda markägare och myndigheter vilket utredningen föreslår.
  3. Tillsättande av ett vetenskapligt rådför biologisk mångfald i skogen (sid 536 ff):

    SBF stöder tillsättandet av ett vetenskapligt råd enligt utredningens förslag. Rådet föreslås hantera prioriteringsfrågor kring skydd av skog och biologisk mångfald, mm. Rådets ledamöter ska ha hög vetenskaplig kompetens inom ämnesområdet skoglig naturvårdsbiologi, enligt utredningen. Viktiga frågor på ett mer översiktligt plan är t ex konnektivitet (långspridning av arter, s k gröna kilar), och representativitet i landskapet. Det är t ex viktigt att om möjligt skydda större sammanhängande arealer av skog med hög biologisk mångfald.

    Handläggningstiden för att handlägga en avverkningsanmälan föreslås reduceras till endast tre veckor (sid 1104) från att ha varit sex veckor. Utredningen hänvisar till enklare planering för skogsägarna och att naturvårdsaspekterna ska utredas innan en anmälan skickas in. En sådan bedömning av naturvärdena föreslås dock göras av markägaren eller någon som markägaren delegerat till. Enligt ovan anser vi att det sällan är bra att utvärdera sig själv när delvis motstridiga intressen finns. Mycket värdefull natur riskerar annars att ”gå under radarn” och avverkas.

  4. SBF anser att det är viktigt att en avverkningsanmälan, med tanke på de stora konsekvenser en avverkning kommer att ha, bör offentliggöras minst sex veckor före avverkning. Detta är viktigt för det allmännas bästa, inklusive att underlätta för ideella miljöorganisationers möjlighet till insyn.


Mora Aronsson,
Ordförande,
Svenska Botaniska Föreningen (SBF)

Ämnen

Taggar

Presskontakt

Mora Aronsson

Mora Aronsson

Presskontakt Ordförande 072-512 10 43

Relaterade nyheter