När siffror blir sanningar - oberoende granskning av en omdebatterad rapport om försvarsvilja

En rapport om oro för krig och försvarsvilja i utsatta områden har under kort tid fått stort genomslag i svensk mediebevakning. I flera fall har resultaten presenterats i form av tvärsäkra rubriker och långtgående tolkningar om vilka grupper i samhället som sägs vara mer eller mindre beredda att försvara Sverige. Det har i sin tur utlöst en intensiv diskussion om rapportens trovärdighet, där både metod, avsändare och slutsatser ifrågasatts – ibland sakligt, ibland polemiskt.

Mot denna bakgrund har vi genomfört en oberoende analys av rapporten ur ett statsvetenskapligt och metodkritiskt perspektiv. Syftet har varit att pröva vad rapporten faktiskt visar, vilka antaganden som ligger bakom resultaten och om materialet håller för de slutsatser som nu används i den offentliga debatten. Analysen bygger på rapportens egen metodbeskrivning, frågekonstruktion och statistiska analyser, samt på etablerade principer för hur enkätbaserad samhällsforskning bör tolkas.

Detta är inte ett ställningstagande i sakfrågan om försvar, migration eller integration. Det är en genomlysning av rapportens analytiska bärkraft och av de risker som uppstår när forskningsresultat snabbt pressas in i ett politiskt och medialt narrativ.

1. Begreppet försvarsvilja är snävt och problematiskt definierat

Rapporten mäter försvarsvilja genom en enskild, hypotetisk enkätfråga om viljan att delta i en stridande funktion vid ett militärt angrepp, trots fara för eget liv. Detta fångar självrapporterade attityder i en tänkt situation, men säger inget om faktisk beredskap, militär kompetens, juridiska skyldigheter eller sannolikt beteende i ett skarpt läge. Attityd och handling är två skilda analytiska nivåer som inte kan likställas.

2. Avsaknad av kausalitet – trots kausala tolkningar

Rapporten visar statistiska samband, men etablerar inga orsakssamband. Trots detta har resultaten i den offentliga debatten ofta tolkats som förklaringar till varför vissa grupper skulle vara mer försvarsvilliga än andra. Den multivariata modellen förklarar endast en begränsad del av variationen i försvarsvilja, vilket innebär att majoriteten av de bakomliggande faktorerna inte fångas i analysen.

3. Självselektion och social önskvärdhet underskattas

Svarsfrekvensen i utsatta områden är relativt god för denna typ av undersökning, men innebär samtidigt att stora grupper sannolikt inte nås. I frågor som rör lojalitet, offer och samhällsansvar finns dessutom en tydlig risk för social önskvärdhet, där respondenter svarar utifrån vad som uppfattas som moraliskt korrekt snarare än hur de faktiskt skulle agera.

4. Gruppen ”utländsk bakgrund” är analytiskt för grov

Trots att rapporten själv påpekar variationer inom gruppen används begreppet ofta sammanhållet i presentation och mediebevakning. Gruppen rymmer människor med vitt skilda erfarenheter av krig, migration, religion, socioekonomiska villkor och relation till staten. Denna förenkling ökar risken för både feltolkningar och politisering.

5. Jämförelsen med FOI är metodologiskt missvisande

Rapporten har i debatten ofta ställts mot FOI:s analyser av försvarsvilja och värnplikt. Detta är problematiskt eftersom studierna mäter olika fenomen. FOI bygger i stor utsträckning på faktisk mönstrings- och värnpliktsdata över tid, medan denna rapport bygger på självrapporterade attityder vid ett mättillfälle. De kan inte användas som motbilder till varandra.

6. Normativ kontext påverkar mottagandet

Rapporten är transparent med sin finansiering och sina samarbeten, och det finns inget som tyder på metodologiskt fusk. Samtidigt verkar den i en tydligt normativ kontext med ambitionen att bidra till samhällsförändring. Det ställer särskilt höga krav på tydlig åtskillnad mellan deskriptiva resultat och värderingsdrivna tolkningar, något som inte alltid upprätthålls i den offentliga presentationen.

Avslutande sammanfattning

Problemet med den här rapporten är inte att den finns, utan hur den används. När medier lyfter fram enskilda resultat och presenterar dem som definitiva sanningar riskerar forskningen att förvandlas till politiskt slagträ. Nyanser, osäkerheter och metodologiska begränsningar försvinner, samtidigt som publiken förväntas dra slutsatser som materialet inte bär.

Denna typ av ensidig vinkling riskerar att urholka förtroendet för både forskning och journalistik. Den försvårar också en saklig samhällsdiskussion genom att skapa skenbara motsättningar mellan studier som i själva verket mäter olika saker. I längden leder detta till ökad polarisering, där forskningsresultat inte längre ses som kunskapsunderlag utan som politiska markörer.

Forskning kan och bör bidra till samhällsdebatten. Men det kräver respekt för dess begränsningar. När den respekten går förlorad är det inte forskningen som politiserar sig själv – det är den offentliga tolkningen som gör det.

Källor
Järvaveckan Research: Oro för krig och försvarsviljan i utsatta områden
Indikator Opinion, metodbeskrivning i rapporten
FOI, analyser av försvarsvilja och värnpliktsrelaterade studier

Analyser ska alltid tydliggöra skillnaden mellan forskning och tolkning. När rapporter används i offentlig debatt är det tolkningen som ofta driver polarisering – inte forskningen i sig. Metodens uppgift är att återföra diskussionen till vad som faktiskt går att belägga.

Joe Formgren
Presstjänst