Rapport: Karensavdraget och 97 % av Sveriges företag

När social trygghet blir företagsrisk

Karensavdraget har på nytt blivit en politisk stridsfråga. För den som vill avskaffa det är argumenten lätta att förstå. Människor ska ha råd att stanna hemma när de är sjuka. Den som arbetar i vård, omsorg, handel, transport eller andra yrken där arbetet måste utföras på plats kan inte parera en sjukdag med distansarbete. För många hushåll känns ett avdrag direkt i plånboken.

Men ju mer självsäker den politiska retoriken blir, desto viktigare blir en annan fråga: vem ska i praktiken bära risken när karensavdraget tas bort?

Ds 2023:33 är en departementspromemoria från Socialdepartementet från 2023. Den är ett underlag i beredningen, inte en proposition till riksdagen. Promemorian föreslår inte ett generellt avskaffande av karensavdraget, men analyserar konsekvenserna av ett sådant steg.

Den här rapporten tar avstamp i Ds 2023:33. Just därför är den intressant. Promemorian föreslår inte ett generellt avskaffande av karensavdraget, utan andra riktade förändringar. Men samtidigt redovisar den själv hur kostsamt och riskfyllt ett totalt slopande skulle bli. Det gör den till ett viktigt test på hur väl staten faktiskt ser konsekvenserna av den här typen av reformer.

I den svenska debatten behandlas frågan ändå ofta som om reformen främst vore en konflikt mellan staten och den enskilde löntagaren. Så ser verkligheten inte ut. Sverige är ett land där nästan 97 procent av företagen har färre än tio anställda. Det är verksamheter där ägaren ofta själv är arbetsledare, säljare, administratör och problemlösare på samma gång, och där en enda sjukfrånvaro snabbt blir mer än en rad i bokföringen. Den blir en fråga om bemanning, leveransförmåga, kundrelationer och i förlängningen om viljan att anställa.

Det är här rapportens kärnfråga finns. Ett generellt avskaffande av karensavdraget kan vara socialt begripligt ur löntagarperspektiv. Men det kan samtidigt vara otillräckligt genomtänkt om reformen inte prövas mot den företagsstruktur som bär en stor del av svensk ekonomi. När de minsta arbetsgivarna redan har sjuklöneansvar under de första fjorton dagarna räcker det inte att tala varmt om trygghet. Politiken måste också svara på hur risk, kostnad och ansvar ska fördelas.

En fråga som blivit större än karensen

Debatten om karensavdraget låter ofta som en enkel rättvisefråga. Antingen står man på den sjukes sida eller på ett system som gör det dyrare att vara hemma. Men verkligheten är mer komplicerad än så. Karensavdraget är inte en ensam detalj i ett vakuum, utan en del av en större konstruktion där sjukfrånvaro, arbetsgivaransvar, skattefinansiering och anställningsrisk möts.

Det är också här många läsare riskerar att tappa fotfästet om bakgrunden inte förklaras tydligt. Ds 2023:33 är inte en proposition och inte ett färdigt regeringsförslag till riksdagen. Det är ett analysunderlag från Regeringskansliet. Det spelar roll, eftersom den offentliga debatten annars lätt blandar ihop analysstadiet med färdig politik.

Promemorian landar inte i ett generellt avskaffande av karensavdraget. Tvärtom pekar den mot andra lösningar, bland annat karenstak och ett utökat högriskskydd. Men den redovisar samtidigt de betydande kostnader och beteendeeffekter som ett totalt slopande skulle innebära. Därför blir den också ett test på hur staten värderar riskfördelningen i systemet.

Frågan kan alltså inte avgöras enbart med moraliska reflexer. Den måste prövas institutionellt. Vad händer i ett land där nästan hela företagsstocken består av små verksamheter om staten minskar individens självrisk, men samtidigt låter kostnaden glida över på arbetsgivare som redan arbetar under betydligt snävare villkor än offentlig sektor och större bolag?

Detta är inte en randanmärkning i reformdebatten. Det är prövostenen.

Sveriges företagsstruktur förändrar hela bedömningen

Ett återkommande fel i debatten är att arbetsgivarsidan behandlas som om den vore en enhetlig massa med ungefär samma bärkraft. Så ser Sverige inte ut. Nästan 97 procent av Sveriges företag har färre än tio anställda. Små och medelstora företag utgör i praktiken nästan hela företagsstocken.

Det betyder inte att de minsta företagen dominerar allt. De stora företagen väger tungt i sysselsättning, omsättning och export. Men det betyder att lagstiftning som berör arbetsgivarrisken måste testas mot en näringslivsstruktur där den typiska arbetsgivaren inte är en koncernledning, en kommun eller en region, utan ett litet företag med begränsade marginaler och svag förmåga att bära plötsliga störningar.

Det är här karensfrågan byter karaktär. För ett stort företag kan kort sjukfrånvaro spridas över många anställda, avdelningar och budgetposter. För ett företag med två, fyra eller nio anställda kan samma frånvaro slå direkt mot öppettider, produktion, kundlöften och likviditet. Samma regel får därför helt olika praktisk betydelse beroende på företagsstorlek.

I den meningen är småföretagsperspektivet inte ett särintresse. Det är det normala svenska perspektivet.

Hur systemet redan är uppbyggt

För att förstå vad ett avskaffat karensavdrag skulle innebära måste man först förstå hur dagens system faktiskt fungerar. När en anställd blir sjuk är det arbetsgivaren som betalar sjuklön under de första fjorton kalenderdagarna i sjukperioden, under förutsättning att villkoren i sjuklönelagen är uppfyllda. Först därefter tar sjukpenningen vid.

Karensavdraget är i denna konstruktion en självrisk. Det infördes för att ersätta den tidigare karensdagen och göra avdraget mer likformigt oavsett när under arbetspasset sjukdomen inträffar. Det är alltså inte en lösryckt straffavgift, utan en del av balansen mellan individens ansvar, arbetsgivarens sjuklöneansvar och statens roll i sjukförsäkringen.

Detta är avgörande. Den som vill ta bort karensavdraget tar inte bara bort ett avdrag för den anställde. Man ändrar också fördelningen av risk i systemets första och mest svårhanterliga led. Kostnaden försvinner inte. Den flyttas.

Och just där uppstår rapportens prövning. Om arbetsgivaren redan bär den första sjukperioden, hur mycket mer av den korta sjukfallsrisken ska då läggas på små arbetsgivare innan staten själv tar tillbaka en större del av ansvaret?

Argumenten för ett avskaffande måste tas på allvar

Det finns starka argument för att ta bort karensavdraget, och rapporten blir svag om de inte återges i full styrka.

Det första handlar om ekonomisk rättvisa. Karensavdraget träffar inte alla lika hårt. För hushåll med små marginaler kan en enda sjukdag kännas direkt i vardagsekonomin. Det gäller särskilt i yrken med låga eller medelhöga inkomster, där buffertarna ofta är små.

Det andra handlar om sjuknärvaro. Om människor inte anser sig ha råd att vara hemma när de är sjuka ökar risken att de går till arbetet trots sjukdom. Det kan få följder för smittspridning, arbetsmiljö och i vissa verksamheter även säkerhet.

Det tredje handlar om arbetsmarknadens ojämna villkor. Den som arbetar hemifrån eller har hög flexibilitet kan ibland mildra effekten av lindrig sjukdom. Den som arbetar i vård, omsorg, handel, transport, industri eller andra platsbundna yrken kan inte göra det. Därför får samma regel olika social tyngd beroende på yrke, arbetsform och inkomstnivå.

Det fjärde argumentet är jämförelsen med andra länder. Sverige framstår inte som det självklara normalläget i Europa. Flera jämförbara länder har andra modeller och i vissa fall mindre tydlig självrisk för den anställde.

Sammantaget betyder detta att reformkravet inte kan avfärdas som en tillfällig opinionsövning. Det finns ett verkligt problem i botten.

Men det räcker inte som beslutsunderlag

Att reformens syfte är begripligt betyder inte att den generella modellen är väl utformad. Det starkaste argumentet mot ett generellt avskaffande är att reformen riskerar att beskrivas som social, samtidigt som en betydande del av kostnaden och risken i praktiken flyttas över på arbetsgivare som redan har små marginaler.

I ett land där nästan 97 procent av företagen har färre än tio anställda blir detta en central invändning. De minsta arbetsgivarna är inte ett randfenomen i svensk ekonomi. De är dess normalfall.

Den statliga genomgång som gjorts av frågan pekar också på att ett helt borttaget karensavdrag skulle innebära betydande kostnadsökningar för arbetsgivarna. När sådana kostnader fördelas över stora organisationer kan de ofta hanteras i bredare budgetar. När de slår in i små verksamheter får de en annan och mer direkt verkan. Där handlar det inte bara om lönekostnad utan om störning i hela verksamhetens vardag.

Det finns också ett legitimt incitamentsargument. Självrisker i sjukförsäkringssystem har inte uppstått av en slump. De finns för att signalera att kort sjukfrånvaro inte är helt frikopplad från eget ansvar och för att hålla nere överutnyttjande. Det betyder inte att människor i allmänhet fuskar. Men det betyder att regelsystem påverkar beteenden i marginalen, särskilt där kontrollen i praktiken är begränsad.

Därtill kommer frågan om anställningsvilja. För ett litet företag kan ökad sjukfallsrisk bli ytterligare en tröskel inför att ta in den första, andra eller tredje medarbetaren. En reform som sägs stärka tryggheten på arbetsmarknaden kan då få bieffekten att tröskeln in på arbetsmarknaden höjs i just den del av näringslivet där många nya jobb växer fram.

Internationella jämförelser kräver mer än slagord

Internationella jämförelser används ofta slarvigt i den här debatten. Att ett annat land har mindre tydlig karens för den anställde betyder inte automatiskt att arbetsgivarrisken där är mindre. I flera länder är arbetsgivaransvaret tvärtom mer långtgående än i Sverige.

I Norden varierar systemen. Sverige har arbetsgivaransvar under de första fjorton dagarna. I Norge är arbetsgivarperioden längre. I Danmark har arbetsgivaren också ett betydande första ansvar. I Finland finns en väntetid innan den offentliga ersättningen tar vid, samtidigt som arbetsgivaren ofta bär kostnaden enligt lag eller avtal under den första perioden.

I delar av Västeuropa är arbetsgivaransvaret ännu tyngre. Tyskland låter arbetsgivaren betala full lön under de första sex veckorna. Nederländerna har ett mycket långtgående arbetsgivaransvar vid sjukdom. Frankrike har samtidigt kvar en tydlig karens i privat sektor. Storbritannien har nyligen justerat sin modell och tagit bort den tidigare väntetiden för lagstadgad sjuklön.

Den viktiga lärdomen är därför inte att Sverige måste kopiera ett visst land. Den viktiga lärdomen är att andra välfungerande ekonomier ofta gör ett av två saker: antingen behåller de någon form av självrisk eller väntetid, eller också kombinerar de ett större arbetsgivaransvar med tydligare försäkrings- och ersättningslösningar.

Det gör småföretagsperspektivet ännu viktigare i Sverige. Den som vill minska individens självrisk måste samtidigt visa hur de minsta företagen ska skyddas från att bli systemets tysta finansieringskälla.

När hushållens svaga marginaler blir företagspolitik

Internationella jämförelser visar att risk kan fördelas på många sätt. Men de löser inte den svenska kärnfrågan: om hushållens ekonomi är så pressad att en eller två sjukdagar blir ett problem, är det inte självklart att lösningen ska vara att de minsta företagen får bära mer av kostnaden.

Det finns en djupare fråga under hela debatten, och den handlar om hushållens ekonomiska motståndskraft. Om stora grupper på arbetsmarknaden inte anser sig ha råd att vara sjuka en eller två dagar några gånger om året, säger det något inte bara om karensavdraget utan också om löner, levnadskostnader, skatter och hushållens allmänna marginaler.

Det perspektivet är viktigt därför att det visar hur lätt politiken kan hamna fel. Om grundproblemet delvis är att människor lever för nära sin ekonomiska gräns, då är det inte självklart att lösningen ska vara att flytta ännu mer korttidsrisk till de minsta arbetsgivarna. Då kan man i stället hävda att reformviljan kring karensavdraget speglar ett bredare problem: att alltför många hushåll saknar tillräcklig buffert i ett land med höga skatter och höga levnadskostnader.

Det betyder inte att karensavdraget därmed är oproblematiskt. Men det betyder att debatten blir för smal om hela lösningen läggs på arbetsgivarsidan.

Vilka alternativ som faktiskt håller

Valet står inte mellan dagens modell och ett ogenomtänkt totalavskaffande. Det finns flera tänkbara mellanvägar.

1. En väg är att företag med 1–9 anställda helt eller delvis undantas från den merkostnad som uppstår om karensavdraget tas bort. Det skulle vara en tydlig markering av att samma reform inte kan slå lika mot verksamheter med så olika bärkraft.

2. En annan väg är full statlig kompensation. Då kan karensavdraget avskaffas för den anställde, samtidigt som staten öppet tar kostnaden i stället för att låta den försvinna ned i små företags vardagsekonomi.

3. En tredje väg är att bygga ut någon form av återförsäkring eller försäkringslösning för små arbetsgivare. Den internationella jämförelsen visar att ett långtgående arbetsgivaransvar ofta omges av andra skyddsmekanismer. Sverige skulle kunna pröva en modell där mikroföretag får ett verkligt skydd mot återkommande kort sjukfrånvaro.

4. En fjärde väg är att förstärka befintliga riktade skydd, exempelvis högriskskyddet, så att stödet träffar de fall där nuvarande system slår som hårdast.

5. En femte väg är att välja en trappad reform i stället för ett totalt avskaffande. Det kan handla om att minska karensens effekt, mildra den vid återkommande korttidsfrånvaro eller ge riktade lättnader till grupper där sjuknärvaro innebär särskilt stora problem.

Det gemensamma för alla seriösa alternativ är att de erkänner samma sak: om karensavdraget ska bort eller mildras måste skyddet för de minsta företagen byggas in från början.

Slutsatser

Karensavdraget kan inte längre diskuteras som om det bara vore en fråga mellan staten och den anställde. I Sverige är det också en fråga om hur risk fördelas i ett land där nästan hela företagsstocken består av små verksamheter.

Rapportens genomgång visar att argumenten för ett avskaffande är verkliga. Karensavdraget slår hårdast mot hushåll med små marginaler, mot platsbundna yrken och mot grupper där sjuknärvaro kan få tydliga följder. Det är därför fullt legitimt att vilja reformera systemet.

Men rapporten visar också att denna ambition inte räcker som beslutsunderlag för ett generellt avskaffande. Om staten minskar individens självrisk utan att samtidigt bygga in skydd för företag med 1–9 anställda, uppstår en uppenbar obalans. Då blir reformen socialt begriplig i teorin men riskmässigt skev i praktiken.

Det är också här både regering och opposition måste tåla granskning. Regeringen kan inte luta sig tillbaka mot att Ds 2023:33 formellt inte föreslår ett totalt avskaffande, om samma underlag samtidigt inte synliggör sårbarheten hos just de minsta företagen tillräckligt tydligt. När företag med 1–9 anställda försvinner in i bredare kategorier blir analysen mindre träffsäker än frågans verklighet kräver.

Men oppositionen slipper inte heller undan. Den som med stora ord kräver att karensavdraget ska bort, utan att samtidigt redovisa hur kostnaden och risken ska bäras i ett land där nästan 97 procent av företagen är små, driver inte en fullständig reformlinje. Den driver en politiskt tacksam men analytiskt tunn förenkling.

Karensavdraget kan reformeras. Men i ett land där nästan 97 procent av företagen har färre än tio anställda kan det inte reformeras seriöst genom att staten minskar individens risk och samtidigt låter de minsta arbetsgivarna bära en större del av notan.

Ett generellt avskaffande av karensavdraget utan tydligt undantag, full kompensation eller ett verkligt skydd för mikroföretag framstår därför inte som genomarbetad socialpolitik. Det framstår som en ofullständig reformidé med hög politisk attraktionskraft men otillräcklig institutionell eftertanke.

Joe Formgren
Författare, analytiker och kommunikationsstrateg
Presstjänst

Denna rapport publiceras här digitalt via Presstjänst.
ISBN-nummer: 978-91-991599-2-8

Källor.

• Svensk lagstiftning, myndigheter och offentliga underlag
• Socialdepartementet, Ds 2023:33 Karenstak och högriskskydd – ett enklare och mer rättvist skydd vid kortvarig sjukfrånvaro, 2023.
• Försäkringskassan, Om din medarbetare blir sjuk, hämtad 2026.
• Försäkringskassan, Ansök om ersättning för sjuklönekostnader – särskilt högriskskydd, hämtad 2026.
• Arbetsgivarverket, Ersättning vid sjukdom, hämtad 2026.

Offentlig statistik och företagsstruktur

• Tillväxtverket, Basfakta om företag, hämtad 2026.

Parlamentariska underlag

• Sveriges riksdag, Interpellation 2025/26:171 Avskaffandet av karensavdraget, hämtad 2026.

Internationella jämförelser

• Nordiska ministerrådet, Sickness benefit in Norway, hämtad 2026.
• Government of the Netherlands, Applying for a benefit under the Work and Income according to Labour Capacity Act (WIA), hämtad 2026.
• GOV.UK, Sickness absences that start before and end on or after 6 April 2026, hämtad 2026.
• Service-Public.fr, Sick leave: daily allowances paid to the employee, hämtad 2026.
• Bundesministerium für Gesundheit, Healthy in Germany – The German healthcare system, hämtad 2026.

Forskning och analys

• Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Sjukförsäkringens utformning har betydelse för sjukfrånvaron, hämtad 2026.