SDRs brev till kulturministern: Vi varnar för starka krafter mot teckenspråk

Till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth

Ett inlägg i debatten om Språkrådets Omvärldsanalys

Sveriges Dövas Riksförbund har tagit del av Språkrådets omvärldsanalys om språksituationen i Sverige, och efterföljande kritik från Barnplantorna och Karolinska Universitetssjukhuset, Sektionen för cochleaimplantat.

 SDR, som å ena sidan inte är en part i just denna diskussion, men å andra sidan är i högsta grad involverad och engagerad i debatten, vill ge kulturministern en reflektion ur ett annat perspektiv. Vår reflektion är inte heller vetenskapligt belagd, men vi känner oss fria och trygga i att hävda relevansen ändå. Vi, liksom kulturministern själv, vet att det finns insikter att hämta hos den som själv äger det så kallade funktionshindret.

 Vi kan hålla med om att det finns brister i Språkrådets analys vad gäller vetenskaplig underbyggnad av fakta. Vi vet också att de som kritiserar analysen alla är hörande. Vi – som är experter på att vara teckenspråkiga döva – vet att Språkrådets analys om vår grupp och vårt språk i allt väsentligt är riktig. Men mot vår samlade erfarenhet av dövhet och teckenspråk står hörandes krav på vetenskapliga belägg utifrån hörandes perspektiv och synsätt och kunskap.

 Men – det ska erkännas - som experter på att vara teckenspråkiga döva kan vi inte veta hur livet för de barn som får CI kommer att gestalta sig. Och troligen är det här som konflikten uppstår.

 Språkrådets analys grundar sig till största delen på erfarenheter av döva och hörselskadade utan CI.  Att teckenspråket är dövas första språk ifrågasätts inte av någon numera. På senare år har hörselskadade ungdomar och även vuxna hörselskadade insett nyttan med teckenspråk. Vår uppfattning är att de hörselskadade vuxna, med eller utan CI som också kan teckenspråk är mycket starka individer och vinnarna. Men vi har dessvärre också många exempel på hörselskadade vuxnas marginalisering, känsla av utanförskap, ensamhet och otrygghet. Vi vill inte säga att de är förlorare, men vi vet av erfarenhet att när dessa får teckenspråk så upplever de en bättre livskvalitet.

 Unga Hörselskadade driver mycket hårt rätten för unga hörselskadade att få lära sig teckenspråk tidigt. De om några borde veta.

 Därför vill vi höja ett varnande finger för Barnplantornas och CI-teamets svepande generaliseringar och krav på vetenskaplig forskning som styrs av hörande. Vi menar att man inte bör generalisera varken åt det ena eller andra hållet.

 Det finns förvisso forskning på hur bra CI fungerar rent auditivt, och vi motsäger inte detta. Men såvitt vi vet finns det ännu ingen svensk vetenskaplig forskning om hur socialisationen hos barn och ungdomar med CI (som kan eller inte kan teckenspråk) fungerar, hur barnens individualkommunikation fungerar, hur de hanterar situationer i bullriga miljöer, hur de upplever eventuellt utanförskap, hur det fungerar med kompisar. Hur fungerar det när de når högskolan, räcker hörseln till för föreläsningarna? Vilken alternativ kommunikation finns om implantatet går sönder? Hur väl klarar de sig med assistenter som lär ut tecken som stöd?  Hur väl klarar sig de som inte fått lära sig teckenspråk jämfört med de som är fullt tvåspråkiga i livet?

 Vi befarar – utan att kunna styrka det vetenskapligt – att de barn som får CI idag och som inte får lära sig teckenspråk, kommer att vara förlorarna. Vi upplever att Barnplantorna, CI-teamen och samhället enbart ser till CI:s positiva effekter men blundar för risken att CI inte räcker genom hela livet för alla individer.  Det är ju de facto så att det finns situationer när CI inte kan användas, t ex vid lek och bad, och det kan ju gå sönder. Och utan sitt CI är personen döv.

 Och tänk om vi har rätt? Vetenskaplig forskning på hur det gick för barnen kan ju inte göras förrän om ett antal år – och vi önskar inte att någon enda döv person med CI ska hamna i en situation där implantatet inte fungerar och denne inte kan teckenspråk.

 Vi noterar till sist att Barnplantorna på sin hemsida dömer ut Språkrådets rapport och betraktar den som ”en partsinlaga för dövrörelsen”.  Ett kanske inte så förvånande uttalande från en organisation som genom sina döva och hörselskadade barn också kan ses som del av dövrörelsen – men inte vill acceptera det.

Vänliga hälsningar

Sveriges Dövas Riksförbund