Avancerad forskning om hästleder

Med ett enkelt blod-eller ledvätskeprov kan det i framtiden bli möjligt att upptäcka ledskador, långt innan hästen visar hälta eller har förändringar som syns med hjälp av röntgen. Det är förhoppningen med den forskning som Eva Skiöldebrand har ägnat sig åt under några år på institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap vid SLU. Hon har gjort studier på hästars ledbrosk och vad som händer med det hos hårt tränande travhästar. Nu har hon presenterat sina rön i en doktorsavhandling. Målsättningen med forskningen är att så tidigt som möjligt upptäcka skador hos hästarna. Detta för att skadorna i ledbrosket ska kunna repareras. Ledbroskets funktion är att fördela och utjämna det tryck som uppstår genom olika typer av belastning, hos hästar i första hand genom träning. Om skadorna i ledbrosket blir kroniska har leden dålig förmåga att hämta sig och karriären som högpresterande tävlingshäst kan vara avslutad. I sin forskning har Eva studerat unga hästar som har följts från den period när de sätts i träning fram till att de gör sina första starter på tävlingsbanan. Hästarna var hos samma tränare och tränades efter ungefär likartade principer. Under projektet undersöktes hästarna genom röntgen och scintigrafi samt att det togs prov från ledvätskan. - I den grupp av hästar som studerats har jag sett att hästar som tränar väldigt hårt har haft låga halter av COMP, Cartilage Oligomeric Matric Protein, ett protein som förekommer i riklig mängd i brosk och sena. Troligen berodde de låga halterna av COMP på en uttröttning av cellerna i ledbrosket. FÖRÄNDRAD TRÄNING I hästens ben finns ett flertal proteiner som samverkar i brosket. En del av Eva Skiöldebrands forskning har gått ut på att mäta mängden av olika proteiner som COMP, aggrekan samt kollagen typ II (kemiska trådar i bindväv) i serum (blod) och ledvätska hos tävlingshästar med olika grader av ledskada i mellersta karpalleden (hästens framknä). En viktig aspekt är att hitta brytpunkten där den hårda träningen övergår i ledskada. Det vill säga när hästen har tränats alltför hårt. I förlängningen kan det bli aktuellt med förändrade och mer individanpassade träningsprogram som inte bryter ner kroppen. Förutom gruppen av levande hästar har Eva Skiöldebrand även arbetat med en belastningskammare i rostfritt stål där hon använt 8 millimeter stora bitar av benbrosk från avlidna hästar. Eftersom den utskurna broskbiten måste hållas levande har den odlats i en näringslösning. För att kunna registrera hur broskbiten belastas i kammaren har ett radioaktivt ämne tillsatts och resultaten visas med hjälp av en dator. -Kammaren kan belasta brosket i olika tempon, exempelvis ett långsammare joggingtempo eller ett högre tävlingstempo. Att utveckla belastningskammaren har varit en viktig del i forskningen. Eftersom ingen liknande apparatur tidigare använts inom veterinärmedicinen krävdes ett omfattande utvecklingsarbete. Idén att belasta levande material väckte intresse hos Statens provnings- och forskningsinstitut i Borås. De ställde upp med både finansiellt stöd och erfaren kompetens genom Erland Johnsson och Eva Larsson, för att få erfarenhet av levande material. Doktorsavhandlingen är nu ett avslutat kapitel för Eva Skiöldebrand. Men hon hoppas på fortsatta studier när det gäller hästens leder. Bland annat vill hon undersöka hur brosk och ben interagerar. Genom de arbetsmetoder hon har utvecklat tror hon det ska bli möjligt att mäta effekter av såväl träning, behandlingar som rehabilitering. Ordlista: Aggrekan: rikligt förekommande molekyl i ledbrosket som kan utjämna det tryck som sker vid belastning Kollagen: rikligt förekommande molekyl som består av kemiska trådar i bindväv. Kollagen tillsammans med aggrekan till utjämning av tryck vid belastning. Karpalled: del av carpus, populärt benämnt som hästens framknä. Eva Skiöldebrand försvarade sin doktorsavhandling vid en dispuation fredagen 24 september kl. 09.15 i Ettans föreläsningssal, Klinikcentrum vid SLU i Uppsala. Opponent var professor René van Weeren, University of Utrecht, Nederländerna. Redigerat av : Carin Wrange