Knappt en tredjedel av laxarna hittar till lekområdena

Bara omkring 30 procent av laxarna i den reglerade Umeälven hittar vägen till sina lekområden uppströms kraftverket. I älven förbereds nu för en ny laxtrappa. Kan problemen för fiskvandringen minska så att 75 procent av de uppströmsvandrande laxhonorna når Vindelälven, skulle laxpopulationen i lekområdena inom en tioårsperiod kunna öka fem gånger. I Piteälven förloras runt 17 procent av nedströmsvandrande laxungar, och också här planeras förbättrande åtgärder, vilket kan fördubbla laxstammen inom tio år. Det framgår av en doktorsavhandling vid SLU i Umeå. Med hjälp av bland annat radiomärkning har Peter Rivinoja studerat både uppströmsvandring av vuxen lax och nedströmsvandring mot havet av lax- och havsöringsmolt i de båda älvarna. Smolt är laxungar som vandrar mot havet för tillväxt. Fiskarnas vandring vid passage av kraftverken och dammarna studerades vid olika vattenflöden. Populationsmodeller nyttjades för att bedöma den framtida effekten på laxpopulationerna, om påverkan från kraftverken kunde minskas. Resultaten av undersökningarna i Umeälven åren 1995-2005 visade att mellan 0 och 47 procent (i genomsnitt 30 procent) av fisken årligen vandrade till laxtrappan 32 km uppströms i älven. Vandringen från kusten till trappan tog i genomsnitt 44 dagar. Fiskens vandring fördröjdes eller hindrades vid kraftverket och av olika forsar, samt vid fisktrappans område. I genomsnitt 30 procent av laxarna passerade det reglerade området. Om denna andel kan ökas till 75 procent skulle laxpopulationen i Vindelälven kunna öka 500 procent inom tio år. Lax i kraftverkets utloppskanal observerades genom ekolodning, vanligtvis på 1-4 meters djup. Fisken reagerade starkt på flödesförändringar genom att då vandra upp- och/eller nedströms. Ökades spillflödet samtidigt som turbinflödet minskade, fann betydligt fler laxar från området vid kraftverkets utlopp vandringsleden uppströms i den gamla naturliga älvfåran. Vid stora mängder spillvatten, ca 150 kubikmeter per sekund, minskade framgången i vandringen uppströms det första vattenfallet. Radiomärkta lax- och havsöringsmolt som frisläppts uppströms kraftverken i Umeälven och Piteälven år 2002-2004 vandrade normalt nedströms i huvudfåran och anlände till kraftverkens turbinintag. Smoltens hastighet under vandringen var ungefär densamma som vattnets hastighet, eller i genomsnitt ca två fisklängder per sekund. Ekolodning i Piteälven visade att merparten av smolten vandrade ytnära på 1-3 meters djup. Inga av de radiomärkta smolten passerade nedströms med spillvattnet. Modellering av vattenflödena visade att de spilluckor som vanligen nyttjas vid respektive kraftverksdamm inte effektivt vägleder nedströmsvandrande smolt i spillvattnets riktning. I Piteälven stannade 13 procent av den radiomärkta smolten i dammen uppströms kraftverket. Stora smolt som passerade genom turbinerna klarade passagen sämre än små, och fler dog. Den genomsnittliga förlusten av smolt vid kraftverket beräknas till 17 procent. Med hjälp populationsmodellering bedöms att populationen av lekvandrande lax skulle kunna öka upp mellan 30 och 120 procent inom en tioårsperiod, om kraftverket inte orsakade några smoltförluster alls. Peter Rivinoja summerar också olika förslag på hur vandringsproblem för fisk kan minskas så att det går att etablera långsiktigt uthålliga vandringsfiskbestånd av lax och öring. Fredagen den 9 december kl 10.00 försvarar Peter Rivinoja, institutionen för vattenbruk, SLU i Umeå, sin doktorsavhandling med titeln Vandringsproblem för lax (Salmo salar) i flödesreglerade älvar (Migration Problems of Atlantic Salmon [Salmo salar L.] in Flow Regulated Rivers). Opponent är Dr John G Williams, Northwest Fisheries Science Center, Seattle, Washington, USA. Lokal: Sal Björken, SLU i Umeå. Mer information: Peter Rivinoja, institutionen för vattenbruk, SLU i Umeå, tel 090-786 85 58. E-post: Peter.Rivinoja@vabr.slu.se Länk till sammandrag och avhandling i pdf-format: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00000987/ Redigerat av: Sven-Olov Bylund