Oron för att surt regn skulle orsaka skogsdöd var en het fråga för ca 40 år sedan, och ledde till kraftfulla åtgärder. Men hur skadlig hade försurningen kunnat bli? Ett delvis förvånande svar kommer från ett 50-årigt försök utanför Umeå. I tallskog som under lång tid tillförts mycket kväve var marken surare och fattigare på viktiga näringsämnen, men trots det växte träden lika bra eller bättre.
Risken att uttag av biobränslen (hyggesrester) från skog ska orsaka skadlig försurning av marken kan skattas på olika sätt. Den indikator som används av myndigheter i bl.a. Sverige ger dock en förenklad och ibland missvisande bild av försurningens omfattning och orsaker. Det visar forskare från SLU, som påpekar att indikatorn överdriver försurningsrisken och är olämplig som grund för rådgivning.
Vid avverkningar blir det allt vanligare att även grenar, toppar och barr (”grot”) fraktas bort från hyggena, för att användas som biobränsle. Det finns farhågor om att detta intensiva utnyttjande av skogsråvaran på sikt kommer att leda till försurade marker och vatten, men risken tycks vara mindre än befarat. Det visar en avhandling av Therese Zetterberg från SLU och IVL Svenska Miljöinstitutet.
Kom och träffa experter från SLU och Naturvårdsverket på fartyget Sigyn den 2 juli! Hör om försurningstrenden som vändes, näringsläckaget från lantbruket som minskades och om torskbeståndet i Östersjön som delvis återhämtat sig. Vad krävs för ett framgångsrikt miljöarbete? Tid: kl. 15.30-17.00 följt av mingel med matig vegetarisk macka.
SLU-forskare visar att processer i skogsbäckars fuktiga strandkanter bromsar vattendragens återhämtning från försurningen. Här återfinns till exempel aluminium som, när det förs ut i bäckarna, omvandlas till en form som är giftig för fisk. Att skogsbäckarna fortfarande är ganska sura beror till stor del på väderfaktorer, enligt samlade resultat från tjugo års integrerad monitoring (IM).