En ny studie har kartlagt den biologiska kvävefixeringen på världens kontinenter. I naturliga ekosystem, som skogar och prärier, tycks den vara lägre än tidigare uppskattningar. Detta har följder för dagens klimatmodeller, då växter behöver kväve för att avlägsna koldioxid från atmosfären. På åkermark kan intensiv odling av baljväxter leda till övergödning av känsliga miljöer.
I en vanlig barrskog kan det finnas upp till tre ton mossa per hektar. Nu har ett svenskt forskarlag avslöjat ett knep som förklarar de två vanligaste mossarternas stora framgång. När de behöver extra mycket kväve skickar de ut kemiska locksignaler som gör att de söks upp av symbiotiska, kvävefixerande cyanobakterier. Mossorna har därigenom en stor inverkan på kvävetillförseln i våra barrskogar.
Baljväxters nettoutsläpp av koldioxid och lustgas är mindre än för kvävegödslade grödor, vilket gör dem extra bra som energigröda. Erik Steen Jensen vid SLU har i en syntesartikel ställt samman den befintliga kunskapen om baljväxter. Odlingen av baljväxter innebär också mindre användning av fossil energi än kvävegödslade grödor, eftersom produktionen av kvävegödsel är mycket energikrävande.
