Färgstark profil med matchande Volvomaskiner hos Hellgrens Gräv AB

Det syns på långt håll var Janne Hellgren och sonen Mikael jobbar. Deras orange Volvo EW160E och Volvo EW60E lyser i kapp med höstfärgerna.
– Ja, det blev jädra fint, säger Janne om folieringen i Maserfrakts färger.

Janne Hellgren, 62 år, har aldrig behövt brottats med studieskulder. Direkt efter nionde klass i Borlänge hoppade han in i en hjullastare och började köra för Lunds Schakt.

– Jag körde ju traktor som liten grabb, det var inte så märkvärdigt.

Efter drygt tio år som anställd, startade Janne sitt företag Hellgrens Schakt. Första maskinen var en Åkerman H7MC.

– Det är absolut inget fel på Volvo, det är mycket bra maskiner. Men ändå, det var något speciellt med Åkerman. Det är min dröm att en gång till i livet få sätta mig i en splitterny Åkerman.

Växlat ner

Företaget växte och under en period hade det tio maskiner och en handfull anställda. Men till sist tröttnade Janne på att skola in nya maskinförare.

– Alla säger att de kan köra grävmaskin, men det blev för krångligt till slut och då gjorde jag mig av med de tunga bandmaskinerna.

I dag är det bara sonen Mikael och ”spadgubben” Helena Gabrielsson i företaget.

– Helena är väldigt duktig, hon och Mikael är ett bra team. Kundkretsen har också begränsats, den överlägset största kunden numera är Borlänge Energi och olika fiber- och eldragningar.

För två år sedan, när Mikael skulle få sin nya EW160E, så ville han ha den strajpad i Ocean Race-blå. Det ville inte Janne.

– Varför då?! Vi är ju delägare i Maserfrakt. Det är klart vi ska foliera i orange som är deras färg.

Mycket uppmärksamhet

Så blev det och samma orange foliering fick nästa maskin, en EW60E. Och hux flux blev också maskinerna dragplåster för Maserfrakt när de var matchvärd för Leksands hemmamatch- er i SHL.

– Haha, där har våra maskiner fått mycket uppmärksamhet.

Snart ska Janne Hellgren summera ett långt arbetsliv i en rad olika entreprenadmaskiner. Men han har inte bråttom, även om han närmar sig den officiella pensionsåldern.

– Jag orkar inte längre köra 70-80 timmar i veckan, som grabben gör. Jag ska hålla på så länge det är roligt och göra lite mer av det jag vill göra. Men dit är det väl 15 år, hoppas jag.

Och så skrattar han igen, för visst har han och hustrun Thonita haft lite mer fritid på senare år. I husvagnen, som står året runt i Särna, och med husbilen – en Fiat Arto 88LF på nio meter och en generös queenbädd – som tagit dem både till Österrike och Moseldalen.

– Det är som att vara hemma när vi är ute med den. Det är så bekvämt. Nu funderar vi på att åka norrut, kanske blir det Lofoten nästa gång.