Dumpstring: stödhjul för ett samhälle som kan bättre

Här är grejen med dumpstring: det är en sån där vardaglig civilisationsspricka som får mig att stå och glo ned i en container och tänka “det här är både helt rätt och helt skevt på samma gång”.
Rätt: att rädda en påse bröd och en klase bananer är ju ren och skär klimatlogik.
Skevt: för att du ibland behöver klättra över ett staket och kryssa mellan pallar som en nattlig Indiana Jones, allt för att hindra ätbar mat från att bli sopor.

Lagen på ena sidan, moralen på den andra
Det är också ett märkligt brott, om det nu är ett brott. Frågar du jurister får du ungefär svaret: “det beror på.” Oinlåst och oinhägnat? Kanske okej. Låst grind, privat område? Då kan det tippa över i olaga intrång. Polisen verkar inte heller göra razzior i gryningen för att fånga gårdagens bullar i flykten. Det är som om lagen och moralen står där i varsin ände av gårdsplanen och skrapar med foten: den ena säger “får ej beträda”, den andra “men ät upp maten, för tusan”.

Symtomet på ett större systemfel
Samtidigt: dumpstring är, om vi skalar av romantiken och pannlampan, ett symtom. Vi lever i ett system där fullt ätbar mat hanteras som ett problem som ska avlägsnas, snarare än något att rädda och bevara. Vi slänger för att vi kan, för att vi har råd, för att våra hyllor ska vara lika fulla vid stängning som vid öppning.

Beviset från Visby
Men det finns motexempel som får en att våga tro på vuxenvärlden. Titta på Stora Coop i Visby. De började på ungefär 120 ton matsvinn om året och har pressat ned det till 4,5 ton. Det är ingen marginell förbättring, det är en operett i effektivitet: bättre prognoser, smart prissättning, samarbete med välgörenhet, “svinnpåsar”, matlagningskreativitet i delikatessdisken och teknik för att ta hand om det allra sista. Poängen är inte decimalerna, poängen är att det går. Rakt upp och ned: det går.

Och när det går i Visby kan det gå i Vellinge. Eller Västerås. Eller var du nu handlar. Det här är inte raketforskning. Det är ledarskap, arbetsrutiner, vardagskemi mellan butiksmedarbetare och kunder, kryddat med en envishet som skulle göra din mormor stolt. Hon som gjorde fattiga riddare av allt och inte slängde en endaste brödkant. Hon dumpstrade inte. Hon planerade.

Så, var landar vi?
Jag älskar idén att rädda mat. Jag älskar tanken att vi hjälps åt, att vi vägrar spela med i resursslöseri. Men jag älskar ännu mer en värld där ingen behöver fippla med pannlampa i novemberblåst. Där dumpstring är som stödhjul: bra att de finns, men bäst när vi inte längre behöver dem.

Tre saker som krävs
1) Butikerna
Visa att ni kan vara Visby-modiga. Sätt mål som gör ont, följ upp varje vecka, gör svinn till en kostnadspost som svider och en hederssak som värmer. Ingen behöver vara perfekt, men alla kan vara transparenta: hur många kilo i går, i dag, i morgon? Säg det högt. Och låt personalen vara hjältarna som får fixa, prissätta ned, laga, donera och planera lagom.

2) Vi kunder
Vi kan sluta be om hyllor som ser ut som buffébord klockan 21:57. Vi kan köpa det som finns, inte det som algoritmen lovat i mobilen. Vi kan plocka svinnpåsar med glans i blicken och laga pasta med gårdagens grönsaker. Vi kan vara den publik som belönar mod, inte perfektion.

3) Politiken
När något både sparar klimat och pengar och gör oss mätta, då är det rimligt att putta på med krav och incitament. Klara mål för matsvinn i handeln. Tydliga spelregler för donationer. Och så ordentliga mätningar så vi vet vad vi pratar om, inte bara i hushållen utan i kedjans alla led.

Slutklämmen

Så: är dumpstring klimatsmart? Ja. Är det olagligt? Ibland, beroende på grind, lås och jurist. Är det omoraliskt? Nej, inte jämfört med att låta mat bli askan av sin potential. Men framför allt är det… onödigt. I en värld där butiksägare gör allt som går, och kunder och politiker hjälper till, förpassar vi dumpstring till historien.

Tills dess? Om du nu ändå dras till containerns kant: lämna platsen snyggare än du fann den, respektera gränser och se till att din pannlampa inte blir en ersättning för systemförändring. Vi kan få till stånd en både hållbar och en etisk hushållning av våra gemensamma resurser. Och det, min vän, är vackrare än alla räddade croissanter i världen.

Signerat Rustan Nilsson, miljöpedagog och poddare

Tips! Du har väl inte missat poddavsnittet, där vi snackar med författaren, journalisten och dumpstraren Andreas Jakobsson?

Här hittar du det!