Maskar på havsbotten sprider föroreningar

En grupp maskarter som finns i Östersjön kan öka utflödet av föroreningar som är begravda i sedimenten på havsbotten. Det visar Sarah Josefsson, Umeå universitet, i sin avhandling. Hon visar också att en effektiv metod att sanera sediment är att täcka det med ett tunt lager rent material blandat med en tillsats av aktiverat kol.

– Resultaten är viktiga för att kunna bedöma vilken spridningsrisk det finns för föroreningar från sediment i kustnära områden, säger Sarah Josefsson.

Maskarterna Marenzelleria upptäcktes för första gången i södra Östersjön i mitten av 1980-talet, och tros ha kommit hit med ballastvatten på skepp. På senare år har det visat sig att det finns tre Marenzelleria-arter i Östersjön, med olika geografiska ursprung. Maskarna gräver i sedimentet ner till 50 cm djup, djupare än andra Östersjöarter, och deras grävande kan frigöra föroreningar som har sedimenterat under det senaste århundradet i Östersjön.

De föroreningar som Sarah Josefsson undersökt i studien är persistenta organiska föroreningar, så kallade POP-föreningar, dit bland annat föroreningarna polyklorerade bifenyler (PCB) och dioxiner hör. Dessa ämnen är hydrofoba, och undviker vattnet när de släpps ut i det. Istället binder de till partiklar och sedimenterar ner till havs- eller sjöbotten. När utsläppen från den ursprungliga föroreningskällan upphör finns det i sedimenten kvar stora mängder föroreningar som kan läcka ut till vattnet och sprida sig till organismer. Sedimenten fungerar då som en källa till föroreningar.

Om föroreningarna som kommer ner till sedimentet täcks med rent sediment blir de begravda och är då inte längre i kontakt med vattnet. För många POP-föreningar har utsläppen från primärkällor minskat kraftigt under de senaste decennierna, och därför är koncentrationerna i regel högre längre ner i sedimentet än vid ytan.

För att minska utflödet av föroreningar från sediment kan det saneras. En metod är så kallad capping (täckning), vilket innebär att ett skikt av rent material placeras som ett täcklager på sedimentet. För att uppnå tillräcklig effektivitet behöver skikten ofta vara tjocka, vilket kan förstöra de bottenlevande djurens miljö.

Sarah Josefsson har i sitt doktorsarbete visat att genom att använda aktiva material som binder de organiska föroreningarna kan tunnare skikt användas. Tillsats av aktivt material (aktiverat kol eller kraftlignin, som är en biprodukt från pappersmasseframställning) minskade både utläckage och bottenlevande djurs ackumulation av olika föroreningar, bland annat dioxiner. Aktiverat kol var mest effektivt, och en 3 cm tjockt täcke med 3,3 procent aktiverat kol minskade utläckage och ackumulation med cirka 90 procent. Resultaten från avhandlingen visar att täckning i tunna skikt är en effektiv saneringsmetod.

Sarah Josefsson är uppvuxen i Niilivaara, Gällivare kommun, och har tagit magisterexamen i miljövetenskap vid Lunds universitet.

Fakta om disputationen:

Fredagen den 6 maj försvarar Sarah Josefsson, Kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Fate and transport of POPs in the aquatic environment – with focus on contaminated sediments. Den svenska titeln är Fördelning och transport av persistenta organiska föroreningar i akvatiska miljöer - med fokus på förorenade sediment. Disputationen äger rum kl 10.00 i sal KB3B1, KBC-huset. Fakultetsopponent är professor Jussi Kukkonen, Institutionen för biologi, Östra Finlands universitet, Joensuu, Finland.

För mer information, kontakta:

Sarah Josefsson
Kemiska institutionen, Umeå universitet
Tel: 090-786 93 39
E-post: sarah.josefsson@chem.umu.se

Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-42107