Bostadsområdet avgör synen på trångboddhet

Ohygieniskt och dåligt för barnen eller designade förvaringslösningar och mer tid för familjemys. Synen på trångboddhet skiljer sig mellan stadens ytterområden och attraktiva lägen i innerstaden. I avhandlingen Trångboddhet: Mellan bostadsstandard och boendemoral har sociologen Helen Ekstam studerat trångboddhet ur både ett historiskt och nutida perspektiv.

Avhandlingen är en historisk genomgång av bostadspolitiken kring trångboddhet och visar hur synen på boende och bostäder har förändrats över tid: från 30-talets farhågor om moraliska problem kopplade till trångboddhet, till 60-talets efterfrågan på större bostäder och fokus på trångboddhet ur ett socioekonomiskt perspektiv.

Den nuvarande bostadsnormen kom till på 80-talet. Individens egen rätt att välja storlek på bostaden poängterades och normen antogs trots diskussioner, då den ansågs kunna utgöra en bedömningsgrund för att få bostadsbidrag. Normen som sattes är att makar delar sovrum, medan alla barn i hushållet ska ha ett eget sovrum. En kritiserad norm, som inte minst i storstäderna är svår att leva upp till och som i praktiken inte fick någon reell betydelse.

Sedan trångboddhetsnormerna kom till har synen på bostäder gått mot att bli än mer individualiserad och marknadsorienterad. En ny sorts trångboddhet har dykt upp i storstäderna. Människor väljer att bo trångt till förmån för centrala och attraktiva citylägen.

– I allmänt tal vill man inte ens kalla människor i innerstaden för trångbodda. Här beskrivs sällan problemen i termer av smuts och för många barn på liten yta, ord som ofta används för att beskriva problemen med trångboddhet i utsatta områden. Istället lyfter till exempel medierna gärna fram de positiva aspekterna av att bo trångt i attraktiva innerstadsområden, berättar Helen Ekstam, doktor i sociologi vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) vid Uppsala universitet.

I inredningstidningar beskrivs dessa små boenden i positiva ordalag som compact living, klimatsmarta och väldesignade med nyskapande förvaringslösningar. Inspirerande inredningsreportage från trångbodda i miljonprogramsförorter eller rapporter om hur hygienen kan vara svår att upprätthålla i en sekelskiftsetta i innerstaden är sällsynta. Miljöaspekten av att bo trångt lyfts ofta som en positiv effekt. Men avhandlingen visar att de som är trångbodda i innerstaden i lägre utsträckning anser att bostaden är anpassad efter de egna behoven.

– Den här förskönande bilden av trångboddhet i attraktiva områden har länge stått oemotsagd. Min studie visar att människor som bor trångt i innerstaden kanske inte är så nöjda som inredningsmagasinens färgglada reportage ger sken av.

Det är områdets attraktionskraft som gör att de ändå stannar kvar, eftersom platsen i det här fallet har större betydelse än bostadens storlek, förklarar Helen Ekstam.

Helen Ekstam anser att båda typerna av trångboddhet behöver problematiseras. Hon är orolig för att den bostadsstandard som succesivt har höjts under åren kommer att sänkas i framtiden, när samhället försöker hitta snabba lösningar på den bostadsbrist som råder runt om i landet.

– Det finns ett helt annat sätt att se på trångboddhet idag. Trots att trångboddheten ökar i samhället är det politiskt problematiskt att uttala sig om bostadspolitikens inriktning med hjälp av boendetäthet. Makten att definiera vad som är ett bra boende har flyttats över från staten till individen och det gör det politiskt omöjligt att skapa en ny trångboddhetsnorm, säger Helen Ekstam.

För mer information, kontakta Helen Ekstam: e-post: helen.ekstam@ibf.uu.se tel: 073 99 69 000

Trångboddhet: Mellan bostadsstandard och boendemoral, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2016, ISBN: 978-91-554-9693-7
Avhandlingen försvarades 2016-11-04