Hanars taggiga parningsorgan både skadar honor och ger dem fördel

Hanar med parningsorgan som skadar honor kan ha större fortplantningsframgång. Ny forskning från Uppsala universitet visar att honor som parar sig med sådana hanar får en fördel i att deras ungar blir friskare. Det är en ny pusselbit till att förstå hur det komplexa parningssamspelet mellan hanar och honor utvecklats. Studien är publicerad i Proceedings of the Royal Society B.

– Det här har att göra med den evolutionära dans som hanar och honor hos alla djurarter dansar med varandra och som leder till de könsskillnader som vi observerar mellan hanar och honor. Det gäller att förstå den här evolutionära dansen som vi alla är inbegripna i. Vi kan visa att den här komplicerade processen påverkas och styrs av flera olika processer samtidigt, säger Göran Arnqvist, professor i zooekologi vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet.

Mekanismerna bakom framgångsrika parningsinteraktioner mellan könen är invecklade och har utvecklats genom hela evolutionen. Hos till exempel insekter är det vanligt att hanar utvecklat taggiga parningsorgan som ger dem större fortplantningsframgång, men samtidigt skadas honornas parningskanaler vid själva parningen.

I studien avlade forskarna fram olika stammar av fröbaggen Callosobruchus maculatus där vissa stammar hade parningsorgan med stora taggar och andra med små taggar. När skalbaggarna sedan parades med honor visade det sig att de hanar som hade de längsta taggarna också hade störst framgång hos det motsatta könet trots att honorna ådrog sig ordentliga skador vid parningen. Men honorna drog trots skadorna samtidigt nytta av att para sig med dessa hanar i och med att deras söner och döttrar blev livskraftigare. Att det fanns en genetisk koppling mellan stora taggar och goda gener visades i att även systrarna till de mest taggiga hanarna hade bättre hälsa än andra honor.

Forskarna undersökte också vad som hände om taggarna med hjälp av mikrolaser skalades bort från parningsorganen. Hanarnas förmåga att para sig försämrades då, vilket pekar på att det antal ungar en hane kan producera inte enbart är avhängigt till hans gener.

– Våra experiment tyder på att honorna visserligen betalar ett högt pris för att para sig med framgångsrika hanar i och med att de tar skada, men också att honorna samtidigt får genetiska fördelar för sina avkommor. Våra resultat ger stöd för en mer nyanserad syn på parningsinteraktioner inom djurvärlden, där beteenden kan formas samtidigt av flera effekter och till synes olika evolutionära krafter, säger Göran Arnqvist.

För mer information kontakta Göran Arnqvist; professor i zooekologi vid Uppsala universitet.

Tel: 070-293 50 32, e-post: Goran.Arnqvist@ebc.uu.se

Referens: Arnqvist, G. et al. (2021), Direct and indirect effects of male genital elaboration in female seed beetles, Proceedings Royal Society B. DOI: 10.1098/rspb.2021.1068