Mumifiering i Europa redan i förhistorisk tid

Mumifiering av döda kroppar kan ha skett redan i förhistorisk tid. Den upptäckten har forskare gjort i samband med en analys av 8 000 år gamla gravar från jägarstenåldern, mesolitikum, i Portugal. Resultaten från studien, som gjorts i samarbete mellan Uppsala universitet, Linnéuniversitetet och Universidade de Lisboa i Portugal, publiceras i European Journal of Archaeology.

- Det här är ovanliga fynd. De flesta kända mumierna i världen är betydligt yngre och uppskattas vara mellan 4 000 och ett par hundra år gamla. Men vi kan visa att kroppar avsiktligt behandlats för att torkas och mumifieras innan gravläggning redan i mesolitikum. Denna form av gravritual har aldrig tidigare påvisats i europeisk jägarstenålder, säger Rita Peyroteo Stjerna, arkeolog och forskare vid Uppsala universitet, som tillsammans med Liv Nilsson Stutz vid Linnéuniversitetet är studiens försteförfattare.

Fram till nu har de äldsta kända fallen av medveten mumifiering funnits i Atacamaöknens kustområden i norra Chile där jägare och samlare i Chinchorrokulturen levde för 7 000 år sedan. Där begravdes mumifierade döda kroppar i så kallade skalbankar, och på flera av kropparna har förtorkade mjukdelar bevarats.

- Det är en utmaning att studera förhistorisk mumifiering dels för att kroppens mjukdelar sällan bevaras, dels för att vi saknar skriftliga och historiska källor. Utan bevarade mjukdelar är det svårt att se tydliga spår av denna typ av konserverande behandling av den döda kroppen. Detta är ett stort problem framför allt i tempererade och fuktiga klimat, vilket motsvarar större delen av Europa, där mjukdelar och textilier oftast inte bevaras i arkeologiska kontexter, säger Liv Nilsson Stutz vid Linnéuniversitetet.

Med utgångspunkt i nyligen återupptäckta fotografier från utgrävningar på 1960-talet av mesolitiska gravar i skaldjursbankar i Sadodalen i Portugal, har forskare kunnat rekonstruera på vilket sätt som döda kroppar har begravts. På så sätt har de fått ny kunskap om de gravritualer som ägde rum där för ca 8 000 år sedan.

Studien kombinerar flera metoder. Dels arkeotanatologi, en metod som likt en rättsmedicinsk fältundersökning dokumenterar och analyserar benens rumsliga placering vid utgrävningstillfället. Tack vare vetskapen om hur kroppen bryts ner och påverkas av naturliga processer efter döden, kan man rekonstruera hur kroppen hanterats och placerats i graven i samband med gravritualerna.

Den här metoden har sedan kompletterats med resultaten från en experimentell studie av mumifiering och begravning av människokroppar, som utförts vid en rättsmedicinsk forskningsanläggning vid Texas State University. Genom den experimentella studien har forskare fått fram en modell för hur man kan känna igen mumier i arkeologiska kontexter, som saknar bevarade mjukdelar. Modellen kombinerar flera observationer av benens läge i graven: först en position med kraftigt böjda extremiteter, en frånvaro av disartikulationer av vissa signifikanta delar av skelettet, och en snabb igenfyllning av sediment kring benen.

I de gravar som analyserats i den nya studien, har alla dessa indikationer kunde observeras i åtminstone ett fall. Analysen visar att kroppen begravts i en extremt sammandragen ställning med benen kraftigt böjda och placerade framför den dödes torso. Under normala omständigheter disartikuleras skelettet generellt ganska fort i en del svagare leder, som till exempel fingrar och tår, men i detta fall låg dessa ben kvar i en orörd position, trots att de låg i delar av graven där de borde ha fallit isär. Forskarna menar att detta mönster av extrem sammandragning av kroppen, i kombination med brist på disartikulation och rörelse av dessa ben, skulle kunna förklaras med att kroppen inte lades ner i graven som ett färskt kadaver, utan i stället som en mumifierad kropp.

När kroppen torkas kan den pressas samman på ett kraftigare sätt eftersom volymen av mjukdelarna blir mindre. Ställningen av kroppen har bevarats eftersom omgivande sediment kontinuerligt kunnat sippra in och hålla benen på plats. Att kroppen varit kraftigt sammandragen vid begravningstillfället syns i att ytterst lite sediment återfanns mellan benen då de grävdes fram.

-Det mönster som vi har sett beror på en kontrollerad naturlig mumifiering. Den här formen av manipulation av den döda kroppen gör det möjligt att bevara kroppens integritet och samtidigt forma den till en vald ställning. Den processen har förmodligen varit långdragen, när kroppen har torkats ut och gradvis dragits samman med någon form av rep eller bandage. Samtidigt har den bevarat sin anatomiska integritet, säger Rita Peyroteo Stjerna.

Om mumifiering i Europa är äldre än vad man tidigare har trott, ger den här upptäckten helt ny kunskap om gravritualerna i dessa stenålderssamhällen.

- Vi får en ny inblick i betydelsen av kroppens integritet och i de processer som förvandlade kroppen från lik till mumie. Genom att mumifiera kroppar blev de lättare att transportera, eftersom kroppen blir både mindre och lättare då den torkas ut. Att de mumifierade kropparna kan även visa på betydelsen av de platser som kropparna fördes till för att begravas, och om resan dit. Förmodligen styres det här av centrala kulturella föreställningar om såväl den döda kroppen som gravplatserna, säger Liv Nilsson Stutz.

Peyroteo-Stjerna, R., Nilsson Stutz, L., Mickleburgh, H., & Cardoso, J. (2022). Mummification in the Mesolithic: New Approaches to Old Photo Documentation Reveal Previously Unknown Mortuary Practices in the Sado Valley, Portugal. European Journal of Archaeology, 1-22. doi:10.1017/eaa.2022.3; https://doi.org/10.1017/eaa.2022.3 

För mer information:

Rita Peyroteo Stjerna, arkeolog vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet,
rita.peyroteo.stjerna@ebc.uu.se 072-251 17 05 (engelska, portugisiska)

Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet,
liv.nilssonstutz@lnu.se 0709 69 10 88 (svenska, engelska)